Mamma och hennes sambo Janne och Maja släppte av mig vid Volvo där jag tog gratisbuss in till startområdet. Efter lite letande hittade jag rätt och tog av mig överdragskläderna och lämnade in min väska. Sedan var jag redo att värma upp och springa min första halvmara.
Det första som hände var att jag blev väldigt kissnödig. Jag visste inte när det skulle dyka upp nån bajamaja eller ens OM det skulle finnas såna utmed banan, men redan efter 2 kilometer dök det upp en som jag störtade in i. Jag hann med andra ord knappt börja springa innan jag tog min första rast.
Jag hade en taktik som gick ut på att jag skulle springa fyra minuter och gå i trettio sekunder (trettio steg). Jag hade testat metoden två veckor innan loppet och gillat den. Dessa små mikropauser gör underverk för trötta ben.
Men det sket sig ju.
Inte hade jag tid att stanna, inte. Jag var i den näst sista startgruppen, och jag var nervös över att de skulle stänga av banan halvvägs innan jag hann dit. Jag hade hört att de gjorde det nånstans efter en viss tid. Och att man måste vara i mål senast klockan sju vilket gav mig ungefär 2 timmar och 45 minuter att hinna i mål. Det var den tiden som jag hoppades klara av. Men om jag inte gjorde det, så skulle jag tvingas bryta!
Så det blev inte så många mikropauser, men jag tog det ändå lugnt i början. Jag hade ju aldrig sprungit två mil förut så jag visste inte hur jag skulle fördela min kraft, så jag tog det superlugnt i fem kilometer. Alla sprang om mig.
Vi kom till den fruktade första bron, och jag lydde faktiskt det andra rådet jag fått, nämligen att gå i alla uppförsbackar (just den första bron var det enda stället där jag följde det rådet). Men halvvägs upp mot toppen tröttnade jag på att gå.
Jag hade kollat på Runkeeper på telefonen och blivit förvånad över att jag sprungit mycket fortare än jag trott. Nu hade jag sprungit en fjärdedel och kände mig jättestark, så varför inte öka lite? Så från mitten av bron 5,5 kilometer in i banan slutade folk att springa om mig. Från och med nu sprang jag om dem!
Förutom när jag var tvungen att pinka vilket jag gjorde vid 6,5 kilometer. Då sprang de ifatt mig igen. Men den lilla pausen jag fick då jag pinkade gjorde att jag kände mig jättefräsch så jag fortsatte att öka.
På mitt sista träningspass innan loppet hade jag testat en sån där energigele som ska vara bra då man springer långt, och jädrans vad bra de är. Varje gång jag kände mig lite trött så sög jag lite på en flaska med gele, och det var son när Karl-Alfred tog spenat. Ping! sa det i hjärnan och benen och så kunde jag öka igen. Det kändes som om jag hade ett hemligt vapen, nästan som om jag fuskade. Men å andra sidan var det många, många andra som också hade gele. Det låg många plastflaskor slängda längs vägen.
Även energidrycken som vi fick emellanåt jag en bra kick. Mycket socker antar jag, men ack så välkommet. Vid varje vattenpass stannade jag och drack och gick lite. Dessa små pauser var jättebra. Plus att jag fick vila lite när jag stannade för att pinka igen.
Vid 11 kilometer väntade hela familjen, inklusive min bror och hans barn, Majas busiga kusiner. Det är där bilden ovan är tagen. Mamma har en film i sin telefon också som jag ska försöka krångla över till webben.
Så hade jag sprungit halvvägs. Jag kände mig i fin form. Självförtroendet växte. Jag kom till branta bron nummer två, och hade ingen lust att gå. Jag tror jag var den enda som sprang över den där bron av alla som var där samtidigt som mig.
Solen sken, livet lekte, allt var kul. Under hela loppet kunde jag njuta av det vackra vädret och de fina miljöerna eftersom vi sprang i delar av Göteborg som jag aldrig set förut. Jag kunde skratta åt alla fulla gubbar som satt längs med hela banan och ropade goa glåpord av typen: ”De va la i gåår som gångvarvet var” och ”de e ingen skam att ta en taxi hem…” och jag sjöng med då bra sånger sjöngs och jag hajfajvade alla barnen och vinkade till alla som hejade.
Dagens löptur som nästan alla löpturer under detta år som jag har börjat springa igen. Det är ingen fel på konditionen, det är benen och knäna och senorna och musklerna som det hänger på. Orkar de så orkar lungorna oc h hjärtat. Inga problem.
Efter bron nummer två kom vi in på Avenyn, Sveriges mest överskattade gata som jag blivit varnad för att den var svagt sluttande men lååång och knäckande. I helvete heller! Jag kände mig starkare än på hela loppet och gasade på för fullt upp för hela gatan.
I början av Avenyn slog jag mitt personrekord i hur långt jag någonsin sprungit. Swisch så var jag förbi 1,6 kilometer och så 1,7. När jag lämnade Avenyn och kom på 1,8 kilometer började benen kännas av. De var stumma och stela, men då var det ju bara tre kilometer kvar! Tre kilometer, det är ju uppvärmning.
Jag ökade inte där eller låg på så mycket utan bestämde mig för att ha en jämn och lagom hög fart fram till mål. Det höll en väl två kilometer. När det var drygt en kilometer kvar fanns det ingen anledning att hålla igen längre så då började jag spurta.
Här började jag irritera mig på en sak som jag märkt under loppet. Folket var värdelösa på att hålla till höger. Springer man sakta ska man hålla till höger, så att fartdårarna kan rusa förbi på vänster sida. Jag tror ingen brydde sig om den regeln. Speciellt inte på slutet då väldigt många trötta löpare gick.
Jag antar att de var för trötta för att skilja på höger och vänster, men gjorde ingen större sak av det utan sicksackade mig fram och knuffades bara lite och svor enbart inombords och ökade och ökade och gudnåde den i publiken som fick för sig att gå ut i gatan före mig. De sista 500 hundra metrarna stannade eller väjde jag inte för nån som inte sprungit två mil!
Och så kom jag i mål. Jag vet inte min officiella tid, men Runkeeper stannade på 2:24:59. Den riktiga tiden torde vara några minuter kortare. Det betyder att jag sprang min första mara på 20 minuter kortare tid än jag vågat hoppats på.
20 minuter, det är mycket, det!
Min genomsnittliga hastighet blev 8,74 kilometer i timmen. Jag som hade hoppats på strax över sju kilometer i timmen men trott att det lika gärna kunde halka ner till 6. Detta förvånade mig oerhört. Att jag sprungit i nästan 9 kilometer i timmen i snitt. Det är snabbt för att vara mig. Att de som vinner ligger på 20 kilometer i timmen är deras grej. Jag tävlar mot mig själv – och vann stort!
1 749 kalorier brände jag bort. Bara en sån sak!
När jag sprang min sista träningsrunda för fem dagar sedan sprang jag hälften så långt, och på mycket sämre tid. Då tänkte jag: ”Om fem dagar ska jag springa så här mycket, plus lika mycket till. Hur ska jag orka med det?”
I dag när jag kom i mål märkte jag att aj aj aj, så stela mina ben var. Tur att det inte var en hel mara jag sprang, ty då skulle jag bara ha varit halvvägs nu. Nej nej, jag ska inte springa ett helt maraton. Aldrig! En halvmara är det längsta jag vill springa, annars får jag bara en massa skador.
Jag hade inte ens tänkt springa mer än en halvmara, bara så jag kunde veta att jag hade gjort det, att jag kunde klara det. Men två tredjedelar in i loppet. Mitt på en fruktade andra bron så visste jag – jag springer nästa år med!
Hänger du på?
