Visst är det lustigt så fort vi män förfaller utan en förmyndare som ser till att vi stiger upp på morgonen, tar på oss kläder och äter mat. Jag har varit gräsänkling i mindre än 12 timmar och lägenheten ser redan ut att vara invaderad av kleptomaniska huliganer. Allt är i röra och inget går att hitta…
Jag skulle ha varit bortrest i jobb hela helgen och utvalda delar av nästa. Nu slapp jag åka till storstadens frestelser tack vare en förstående Broder Grimm som lovade att hålla fanan högt, och helt plötsligt hade jag en helt ledig helg, utan att göra något alls. Det kändes jättekonstigt!
JV:s planer att ta med sig Dejsy och hälsa på sin syster stod fast för jag ska ju ända stångas med vägarna nästa vecka. Men vi fick i alla fall en lördag ihop, och vad gör man en lat och ledig lördag egentligen? Jag satte mig förstås och översatte råkostrecept till latin. Någon måste ju göra det också. Efter lunchen sa JV att vi kunde gå ner på stan.
Trogna läsare vet ju att jag har flyttat från händelsernas centrum till värsta obygden. För bara en månad sedan bodde jag på Stora torget här i Vadstena. Det var bra för då såg jag allt som hände!
Jag som inte läser lokalbladet eller ägnar allt för mycket tid åt händelserna utanför mitt eget huvud brukar alltid missa allt kul som händer. Men när jag bodde på torget hände det ju nästan alltid under mitt eget bloggfönster, och då är det ju svårt att missa.
Nu bor jag fem minuter längre bort och lappsjukan breder ut sig som ett fuktigt täcke i en möglig sjukbädd. Därför var det så roligt när JV föreslog att vi skulle ”gå på stan”. Jag fick tillfälle att lära henne ett nytt ord också:
– Flanera.
– Planera?
– Nej, inte planera. Flanera. Det är inte samma sak.
Där gick jag Storgatan fram som ett barn på julafton och skrattade åt alla ljusen och alla människorna och butikerna med alla sina underbara varor. Det var lite svårt att fönstershoppa, förstås, med en meter långa sylvassa istappar hängande över taknockarna likt damoklessvärd.
Jag gick in i delikatessaffären och köpte en svindyr choklad som jag kunde tröstäta på kvällen när JV hade åkt. Jag hann förstås inte mer än 100 meter innan jag slet upp plasten och tog ett par snabba tuggor. JV skrattade åt mig och sa att jag aldrig kommer bli framgångsrik.
– Varför inte? sa jag med munnen (och mungiporna) fulla med allt för dyr choklad.
JV avböjde min inbjudan att dela min chokladcigarr och sa: — Därför läsa den som kan postpone sin lust till instant satisfaction för att vinna större reward längre fram har lättare att bli framgångsrik…
– Äsch, sa jag. Min brist på disciplin uppvägs av min kreativitet, så jag är framgångsrik ändå…
Sedan konstaterade jag att varje gång jag köper dyr choklad så tänker jag samma sak: Ja, den var god, men inte så god att den var värd priset (den godaste chokladen någonsin åt jag i Göteborg i då jag bröt ryggen). Insnöad på detta abstinensframkallde spår drog jag mig till minnes livets svårigheter och prövningar och kom fram till en filosofisk tanke som jag genast delade med den person som råkade gå närmast mig.
Jag vände mig till JV och sa:
– Vet du, tänk vad bra det kunde vara om jag kudde vara far till mig själv!
Jag förstod av hennes ansiktsuttryck att hon inte riktigt hängde med i mitt filosofiska resonemang, kanske för att hon inte åt någon choklad.
– Jo, vad bra det skulle vara om jag kunde vända mig till mitt yngre jag och ge lite råd och dåd på vägen. Tänk vilka misstag jag skulle ha kunnat undvika om jag kunde dela med mig av den erfarenhet och visdom som jag har nu?
– Du skulle ändå inte lyssna på dig själv, sa JV och klappade sig på runda magen, så som hon gör nu för tiden.
– Nä, sa jag… och undrade om jag inte skulle köpt mer choklad. Vettu, sa jag, med förnyad energi. Det är framförallt två saker gett mig huvudbry och ångest i livet och det är: Jobb, eller snarare brist på jobb och oro för vad det ska bli av mig och sånt. Och så är det relationer, de relationer som jag haft. Jag menar: de har väl varit både bra och dåliga, men nog skulle jag ha avrått mig från många dem om jag kunnat.
För visst är det så (nu vänder jag mig till dig), att när man är ung så väljer man sällan en partner som passar en bäst. Dem finner man för tråkiga. Hm, när man blir äldre blir man väl klokare, eller åtminstone mindre hågad för utmaningar…
I en bortglömd jackficka fann jag en dammig chokladbit från ett svagt ögonblick tidigare i min karriär och livet såg genast ljusare ut.
– Men nu är dessa två saker bra, sa jag. Jag har ett bra jobb och en bra relation.
JV skrattade och tog min hand. Åtminstone vill jag tro att hon gjorde det. Det känns som det rätta draget rent dramaturgiskt. Kanske såg hon på mig med en blandning av äckel och rädsla då jag stoppade den dammiga chokladbiten i min mun och slogs av en förfärande tanke.
– Ojdå, sa jag. Hm. Nu är det frid och trevad i mitt liv. Kanske är det därför som vi ska ha barn nu, så jämvikten återställs.
Här minns jag i alla fall att jag klappade magen och JV skrattade och sa: — Yeah, tänk när hon blir stor och börjar träffa boys! (Vi vet inte kön än, så det fluktuerar lite.)
Sedan sa hon att hon ville gå på vatten.
JV frågade om det var säkert att gå på isen. – Visst, sa jag, Jag håller dig om du går igenom. På den här bilden ser man inte att hon står max två metar från stranden och att vattnet antagligen är bottenfruset.
För två–tre år sedan såg jag en söt tjej som såg thai ut ligga på knä på isen på just denna plats och skyffla undan snö och skrattande krypa fram på alla fyra medan hon fascinerat tittade ner på bottnen under henne. Hennes kille stod på strandkanten och såg generad ut. Jag förstod att det var första gången hon gick på is.
Nu är det jag som står här på isen, och jag tror faktiskt de var första gången för JV. Visserligen är det hennes andra vinter, men förra vintern var det ju ingen is. Ack ja, livet är glatt och enkelt att leva.
Eller rättare sagt: Det var det. I dag är jag gräsänkling, och så fort jag slutar skriva detta inlägg måste jag resa mig upp och se verkligheten i vitöga. det vill säga: ta av mig morgonrocken och ta på mig byxor och … ja, inte tusan vet jag.
Vad gör man en ledig söndag, alldeles solo?
Läs mer om: Barnet, JV
