Jag skrämde upp familjen rejält då jag sa att vi skulle ut i skogen och plocka bär. Det har varit väldigt svårt att komma ut i år. Man möts av en ogenomtränglig vägg av broms, flugor, mygg och rosa elefanter — mer än någonsin.
Så i veckan utrustade jag familjen med armerade mygghattar, myggnät, myggkalsonger och laddade ner alla ifåneappar jag kunde hitta i ärendet. Så gav vi oss iväg.
Och det fungerade väl. Jag plockade. JV plockade. Maja sov… eller bluddrade för sig själv och underhöll oss med anekdoter från sin stormiga ungdom.
Så det blev en del till slut. Ska jag ha till Majas dop!
Jag fick bilen servad och besiktigad i dag. Det kostade inte 35 000 som en jobbarkompis fick hosta upp för inte så länge sedan.
Sedan ville Bara Saraaa testa hur det känns och vara mig, så hon satte sig vid mitt bord och bloggade (vilket jag fann orättvist eftersom jag bara bloggar 50 procent av arbetstiden). Innan dess, utanför bild, hade jag provat hur det är att vara Sara. Det gjorde mig vimmelkantig.
När jag kom hem somnade jag på golvet. Soffan var upptagen:
Nu ska jag ta med mig familjen ut i skogen och plocka bär
Jag började dagen med att tro i en och en halv timme. Sedan åkte vi till staden och kollade på doppresent till Jayvis systerson som ska döpas på söndag.
Det är min barndomsstad, men när jag är här ser jag den mest som ett nödvändigt ont, ett ställe som man måste åka till ibland för att proviantera, men jag längtar alltid tillbaka till min ö. Men det var riktigt mysigt att gå där med tjejerna och strosa. Solen flödade över sina bräddar, och jag var den enda som gick med paraply.
Sedan skulle Maja ha mat. Man får ha tålamod när man lever med en bäbis. Bilen stod så fint i skuggan så JV satte sig med Maja och ammade medan jag gick på jakt. Det vill säga: jag letade efter en restaurang. Trots att det är min hemstad har jag ingen koll på såna saker. Eller kanske tack vare att det är min hemstad: behovet att äta ute har inte direkt funnits.
Men nu när JV har så bra koll på att Maja ska få mat brukar hon glömma sig själv, så jag försöker se till att hon får mat hon också… Jag gav mig alltså ut på jakt utan större entusiast. Vad finns att hitta i en stad som bara är en enda stor turistfälla? Ja, fisk förstås, men det vill varken JV eller jag ha. Finns det råkostrestauranger? Knappast, men hamburgare och kebab finns det.
Till slut hittade jag en italiensk restaurang mitt i smeten. Äkta italiensk pizza, äkta italiensk pasta stod det på menyn, och när jag gick in så stod det äkta italienska kockar där, och då tänkte jag att det måste vi testa.
Här sjunger JV för Maja innan den söta servitrisen kommer och sätter sig i mitt knä för att ta vår order:
Jag beställde pasta med ost, och JV tog en pizza. Jag har aldrig varit så förtjust i pizza som alltid är rinnande fet och äcklig, men den här som JV beställde var helt annat än något annat jag smakat. Varje tugga var en smakexplosion och fräscha sköna smaker. Vi länsade alla tallrikar och beställde äkte italiensk dessert som avslutning.
Vi gick därifrån, riktigt nöjda och belåtna. Jag med, trots att det egentligen inte är min mat. Men bra mat lagad med kärlek och fräscha råvaror får duga ibland.
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
