Vissa har det bra. De kan åka till Reservatet STHLM och bo på hotell och äta mat med en massa sköna människor samtidigt som han får betalt. Medan andra får stanna kvar på kontoret och jobba. Först hade jaf en urkul kväll med Erica som bjöd på den godaste raw food-maten någonsin! Det har jag ju redan bloggat om…
Dagen efter åkte jag och den sköna damen Sara till vänster i bild till Hornsgatan 103 och hälsade på den sköna damen till höger. Hon heter Jennie Widegren och är kanske mest känd för att ha grundat dansgruppen Bounce. Nu ska hon och Benke och Worldklass skapa ett gym som ska heta House of Shapes. Premiären är 28 augusti. Vi ses väl där?
Så fort tjejerna förstod att det var en kamera jag drog fram blev de väldigt nervösa och medvetna om hur fula de är och hur hemska de ser ut, men så fort kameralinsen åkte av och jag lyfte kameran så… ja, du ser själv på bilden. De blev superproffs med en gång. Klick! Där satt bilden! (Jennie har fortfarande knytnäven beredd, dock…)
Därefter gick jag och Sara… Jag vart tusan vi gick undrar vi så här i efterhand. Vi följde Googlekartan på telefonen och traskade runt i Stockholms mindre kända träskmarker runt söder. Träden blommade och skrek ut sina dofter. Fåglarna tjöt av lycka. Vi hörde barn skrika och leka, Vi såg kolonilotter och glömde för ett tag bort att vi befann oss i Reservatet… sedan kom det ett jäkla flygplan dundrande över våra huvuden och dränkte alla illusioner.
Nåja… Efter att ha lullat omkring i en timme och fyrtio minuter såg vi äntligen Gryingen där vi gick in och kramad eom Signevi och köpte skalade hampafrön (till Grand mousse).
Därefter kom vi äntligen fram till Chutney där vi träffade Ingmarie Nilsson som springer typ en mil om dagen. Bara för att hon kan. Sedan tog hon kort på mig och Sara. Bara så där.
Jag vet. Jag ser ut som en urläcker jätte, men det är en optisk synvilla…
Sedan försökte jag ta det här myntet, men det gick inte för det var fastlimmat. Fattiga gick vi vidare.
Sara försökte rida, men det gick gick så där.
Sedan tog vi en bil, och det var helt okej…
Sedan hamnade vi uppe bland några berg. Sara tog på sig sina tredje par skor, och vi genade genom ett dagis, och till slut kom vi fram till vårt nästa möte som var en sekelvåning på Kungsholmen. Eftersom vi var bland folk igen ville Sara ha sina fina skor på sig igen, vilket återspeglas i bildserien nedan:
Nåja. Inne i sekelskiftesvåningen satt en massa snajdiga nasare och såg märkvärdiga ut, men de vat inte dem vi skulle träffa utan en tjej som heter Malin och är chefredaktör för tidningen Sportguiden. Här är hon:
Jag lovade Malin att det inte skulle synas på bild hur snorig och risig och ful hon var. Och visst lyckades jag?
Jag tyckte det var dags för mat igen så jag stoppade den här mannen mitt på gatan och drog med honom till Buco Negro. Jari Ketola heter han.
Han har varit med och startat Hälsolandslaget och The Academy, så nu ska vi vara med på två häftiga sportevent under hösten.
Sedan gick jag och la mig efter att ha gått mig trött genom Reservatet STHLM en hel skön dag. Eftersom vårt vanliga hotell liksom hela jäkla reservatet var totalt fullbokat fick jag sova i en barack ute i Kristineberg, någonstans i ingemansland 7 minuter från centralen via banen. Deras frukost var inte direkt biodynamisk raw food, design by Erica om man säger så…
Så det var värt att åka till Yogayma och ta en vegofrukost där för 75 kronor, speciellt som jag fick sällskap med en riktigt trevlig tjej, en sån där som vi på Holistic kallar en äkta Holisticmänniska.
Jag blev så till mig att jag glömde att fota henne. Jag får sno en bild från hennes blogg istället. Ja, så såg hon faktisk ut. I en och en halt timme satt hon och spände ryggen mot mig. Det var som att tala till en vägg…
Nä, jag bara skojar. Så här såg hon ut, och hon var lika trevlig som hon ser ut att vara. Hon blev inte ens sur för att jag envisades med att kalla henne fru Mugg i en och en halv timma.
Sedan åkte jag ut i ödemarken igen, till ett ställe som heter Mälarhöjden och ligger 14 minuter från centralen. Nu talar vi verkligen upptäckare på okänd mark. Där, mitt bland vildarna, i ett soligt villaområde hittade jag ett hus där som ägaren hyr ut rummen som ett slags vuxenkollektiv medan han jobbar för Obama. Där hittade jag min kära medarbetare Ylva som just flyttat ner från Falun.
Där visade jag henne hur man gör Grand mousse. Det tog väl tio minuter. Sedan satt vi i solen och småskvallrade i flera timmar medan solen gassade och jobbarkompisarna hemma slet. Ungefär så som man brukar göra på betalt arbetstid.
Nu tror du förstås att jag bara kan tjoffa i väg till Reservatet i tid och otid och flyta omkring på gatorna och spränga representationskontot och skaffa mig kändisreferenser till bloggen helt utan vidare. Å nej, jag ordnade så att ingen ens märkte att jag var borta. Eller. Ingen saknade mig i alla fall, för jag hade fixat en vikarie:
Vem är bättre lämpad att strutta omkring på kontoret och sprida trevnad och lägga sig i andras affärer än min arvtagare Maja?
Hur står det till här på ekonomikontoret då?
Klipper kvitton?
Säg inget…
Jag ska städa hyllan istället…
Provsmaka kosttillskott…
Hm… undrar var den här ska stå?
Kom, Maja, jag hjälper dig upp medan dumma pappa är borta…
Läs mer om: Jobbet, Stockholm
