Lunch hos antroposoferna i Järna. Tyvärr har de restaurangen stängd på lördagar, så det blev picknick i bilen, men jag var glad att vi åkte dit ändå. Det är något väldigt speciellt med det där stället. Det är ett bra ställe att stanna på och ta ett djupt andetag innan man åker in till Stockholm (reservatet).
Jag tar en arty bild på stolarna:
Det var länge sedan man var ung och grann och tränade något som var coolare än stavgång, men det är inte utan att lukten av unket svett och testosteron för en tillbaka till en annan tid, och det kliade i fingrarna att hoppa upp i ringen och visa de unga ungtupparna var skåpet ska stå (i praktiken hade jag förstås sträckt ryggen och slagit i knät och ropat på JV).
Vi frågade i kafeterian om vi fick komma dit och diska, och det gick bra. Damen som ägde den blev överlyckliga över att se oss och sa att hon funderade på att sälja kafeterian och öppna en hälsobutik med bara våra varor. Och samtidigt som hon pratade åt hon lösgodis ur en stor burk.
När JV förstod att jag skulle åka ensammen till och tillbaka från reservatet på en dag släppte hon allt hon hade för händerna (Dejsy hos hundvakten) och följde med. Det tyckte jag om. Dejsy var lite missnöjd med beslutet.
Christian från TV4 Sport var en av arrangörerna. Han och de andra gjorde ett jättebra jobb!
Vem vill inte ha en gratisdrink av den här mannen?
Kom! Kom då! Var inte rädda för den store mannen som hukar bakom bordet med en kamera i högsta hugg!
Dags för förmatch. Två unga killar ska debutera:
KIllen som lyfter killen kommer att vinna. Han var rätt gullig för han hoppade omkring och var lycklig som ett barn och tackade med tjock röst mamma som åkt ända från Lule för att se matchen. Hm… De stod upp i tre sekunder, sedan låg de på golvet i en minut utan att knappt röra sig. Tänk att åka ända från Lule bara för att se det. Jag antar att sonens glädje efteråt var det som gjorde resan värd.
Det är roligt att ha med Broder Grimm i Stockholm. Då går man liksom i två dimmensioner: Nutid och dåtid. Han kan säga saker som ”Å här stod en mjölkpall när jagvar liten grabb” eller ”Å du skulle varit med, vilka fester vi hade på den verandad, där var jag olyckligt förälskad i en tjej som hette Cecilia” eller ”Vad fult det har blivit här, här som var så fint ställe förr…”
Strindberg hade rätt när han sa att det är synd om människorna. Han kunde dock ha varit lite mer noga med detaljerna, för det är synd om Stockholmarna.
Varje gång jag åker dit och tittar på dem känner jag mig beklämd, ungefär som när man ser på ett djur i en sliten djurpark. Det är så hemskt att tänka att där går de, dag ut och dag in, fast i detta tempo, i denna onaturliga betongdjungel, stressad till döds av allt för många individer på en allt för liten yta, hetsad av bilar, maskiner och oljud.
Det är först i mogen ålder som jag insett att många av dem ändå verkar gilla att leva som de gör. Det tog en stund för insikten att sjunka in, men så är det. De är så ingrodda i sitt beteende och sin miljö att de finner det naturligt. Det är som om de aldrig har upplevt riktig frihet och därför inte kan föreställa sig hur den känns.
Jag är säker på att flera av dem aldrig ens varit i Vadstena. De har ingen aning om vad de går miste om.
Jag har varit i lilla huvudstaden så många gånger nu (nästan tio) att folk tror att jag ska känna till saker som slussen, Stureplan, Gamla Stan men jag ser bara ut som ett ljus och sakar sakta på huvudet.
Det var tur att jag hade JV med mig som guide. Hon har bara varit där en gång, med SFI, men var redan mer känd än en inföding. Här är stadshuset, sa hon, och här är nåt palats (jag har glömt vilket) och här var Drottninggatan och här var Gamla Stan.
Jag hade aldrig turistat Gamla Stan förut, och kände mig riktigt hemma där, och filmade vaktparaden med stor frenesi, som vilken japans turist som helst. De hade till och med ett Stora torget. Kan du tänka dig det! Precis som i Vadstena! Och julmarknad hade de också!
Och i varje gathörn stod det en kör och sjöng. Ja, kanske inte varje gathörn, men många var de som sjöng julsånger och trallalallala.
Jag tror JV kände sig sig hemma då. Hon tillhör ju ”det sjungande folket”. Om du någon gång har varit i Filippinerna vet du att där kan folk när som helst du minst anar det brista ut i sång. Jag har till och med upplevt att bistra tulltjänstemän som visiterar mig svävar ut i den senaste popslinga inför chokade turister (det vill säga mig).
Den analytiska delen av min hjärna, mera känd som minor cognito hävdade att detta inte var ett symptomatiskt drag bland stockholmarna, utan det härrörde sig från det enkla faktum att det råkade vara lucia denna dag. Det skulle förklara varför de flesta körerna hade ljus i hår, sa den, men jag dövade den effektivt med varm glögg från en bod, och därmed var vi alla vänner igen.
Jag kilade in på Nobelmuseet och lämnade över en skriftlig protest över att de ännu inte har gett en bloggare Nobelpriset i litteratur (nej, det behöver inte vara till mig, jag nöjer mig som vanligt med en nominering). Visserligen har jag redan formellt klagat på detta missförhållande på min blogg, men de hävdade envist att de aldrig läst Bums.nu – verkligheten är bra för den som saknar fantasi varpå jag svarade med att bojkotta deras lilla museum (efter att ha lånat toaletten), och därmed fick udda vara jämt. Eller, som en av deras nobelpristagare lär ha sagt: två plus två är fem.
När vi gick tillbaka över bron in i Nya Stan stod det ett gäng från ett rasistparti där och skrek ut sitt budskap med megafoner. Som tur var förstod inte JV vad de sa utan gick rakt förbi med, helt oberörd och tackade vänligt nej till en tidning som de delade ut.
Jag blev stående en stund och filmade dem. Jag vet inte varför. Jag blev väl så chockad av att höra dem säga det se sa utan att de verkade skämmas, att jag var tvungen att ha filmbevis.
Först tänkte jag skriva något elakt som att… men sedan ville jag inte sänka mig till deras nivå. Jag får väl acceptera att i ett mångkulturellt och fritt Sverige måste man acceptera att även nazister och rasister har rätt att existera, även om det är jämeligt att hör dem spy ut det aggressiva och inskränkta budskap som de förorenar vårt vackra land med.
En annan sak som jag inte kände igen från Vadstena var alla tiggare. Det har jag aldrig sett i Sverige förut. Någon (inte jag och inte JV) sa att det bara var bluff, men jag har svårt att se att alla dessa människor som satt eller stod på knä i flera timmar i kylan skulle vara excentriska miljonärer som efter att ha frusit för några kronor en hel dag går hem till fru och barn i en köpt trea innanför slussarna, duschar av sig smutsen och myser framför Dansbandskampen och äter lussebullar hela kvällen för att följande morgon dra på sig trasorna och gå ut i kylan igen.
Vem som helst som väljer att tigga måste göra det för att de finner alternativen värre, och vad tusan kan vara värre än det? Och så absurt de kontrasterade mot alla affärer och julhetsens rikedom. Tänk att se så mycket rikedom stressa förbi en varje levande minut av dagen, och vara tvungen att tigga om ynkliga kronor från människor tycker att de bara spelar teater och borde skärpa till sig, alternativt får skylla sig själva och borde skärpa till sig.
Om inte mitt långsamma tal, mina leriga stövlar, min sävliga gång och förvirrade uppsyn hade avslöjat att jag var en lantis på besök, så var väl min givmildhet mot de stillasittande stadsborna talande bevis nog.
Nåväl, dagen led mot eftermiddag, så som dagar plägar att göra, och ju mer mörkret sänkte sig, desto mer folk strömmade ut på gatorna, och alla verkade de gå rakt mot mig. Jag vet inte vad de hade förväntat sig, men om de trodde att jag skulle vika undan tog de gruvligt fel. Jag antar att jag fick många ovänner i storstaden, men vad tusen brydde jag mig om det – jag skulle ju åka hem sen.
Vi gick till en restaurang som min Stockholmsguide JV rekommenderade, men den var så packad med folk att jag fick panik och längtade hem till Vadstena. Likadant var det på nästa ställe. Och nästa.
Jag tänkte flera gånger att det är allt tur jag är gift med en tålmodig människa som tar bakslag filosofiskt och bara skrattar åt alla de egenskaper som gör mig till mig, om du förstår vad jag menar.
Till slut fann vi oss i ett sunkigt thailänds wokhak som låg hopkrupet på en namnlös bakgata. Där fick vi i alla fall något varmt i oss. Det slog mig när vi satt där att inom några timmar skulle vi vara i Vadstena igen, och det kändes då så oerhört lyxigt. Jag kände att vi var utvalda.
Nästan alla dessa själar som stressade fram skulle åka hem till sitt på kvällen, små andrahandsköpta treor i nån gråmelerad förort. Men bara jag och JV skulle sova i Vadstena den natten, och vakna i Vadstena nästa morgon. Det kändes så oerhört privilegierat.
Jag menar: Visst, det var kul att åka till lilla huvudstaden och springa omkring bland alla människorna. Men ändå bättre var det att få åka hem igen.
När vi dumpat våra grejor och tagit med oss påsen med Italienska kakor som vi köpt i ett stånd utanför Kulturhuset och gick vår väg för att först hämta Dejsy hos hundvakten och sedan gå på knytis hos Libanon och Tyskland, så kändes allt bra igen.
Jag antar att det är fördelen med att resa bort. Man uppskattar sitt hem så mycket bättre med lite perspektiv under västen.
Vi kom ut genom stenporten från den hemliga gången och landade rakt på Storgatan. Till skillnad från Stockholms gråa regnslask var här äkta vit snö. Framför oss gick en ensam man. Han gick framåtböjd, som om han hukade sig mot en kall vind som inte fanns. Kanske hade han också varit i Stockholm.
Gu vad skönt att vara hemma, tänkte jag.
Stockholm – the Filmen
Vilken underbar ironi att det står en mörkhydad tjej och ropar ”smaka på brända mandlar” framför de brända nötterna…
Tunnelbanan i Stockholm har utbildat guider som ska lära Stockholmarna att åka i mittenvagnarna. Tydligen tror boskapen att man kommer fortare fram om man åker längst fram eller längst bak, medan det är tomt i mitten.
Det påminner om modern skolmedicin som försöker bota symptomen istället för att komma rätta med orsaken. Istället för att fylla ut tomrummet i mitten av tåget borde man försöka fylla tomrummet som resenärerna har mellan öronen…
Ja, jag vet. Man ska inte slå dem som ligger och tala illa om de hopträngda. Det är politikernas fel, eftersom de envisas med att tränga samman alla stockholmare i ett reservat istället för att integrera dem med resten av samhället.
Det finns ju en och annan rymlig som tar sig ur labblabyrinten och slår sig ner i verkligheten. Broder Grimm, till exempel, har levt bland människor i femton år och börjar bli riktig kontaktbar, om än med regelbundna bakslag uppbackade av nostalgiska ursäkter.
Och så finns det modiga personer som ger sig in i träsket för att missionera bland de förlorade själarna. Chefen, till exempel, är nybyggare bland vildarna. Det går inte en dag utan att han rycker i kedjorna och längtar hem till Ödeshög med omnejd igen. Men tapper som han är härdar han ut, och ibland går han till och med ut, trots att det är där de finns.
Runt jul ska hela företaget åka på studieresa till de olyckliga. Vi ska se ett par välrekonstruerade exemplar som krupit ur sina tvångströjor och dansar omkring på en scen, utslungande försök till mänskligt tal, medan de spelar upp en parodi på normalt liv.
Teater kallar de det visst, stockholmarna. Jaja, tänk, vad ska de hitta på härnäst?
Jag och chefen hade ett energiskt möte på en restaurang i Stockholm. När det var över och annat kul var över hade jag lite tid för mig själv innan det var dags att ta tåget hem igen.
Det var då som jag inte åt någon blåbärspaj eftersom de precis hade stängt för dagen då jag lyfte arslet från bloggarbänken och travade över dit.
På väg tillbaka till stationen passerade jag restaurangen, och då slog det mig: betalade vi? Jag fiskade upp mobiletten och plingade chefen.
– Hej, sa jag, vet du om någon betalade på restaurangen?
– Ja, jag när jag gick tillbaka, sa han.
– Jaså, du kom på det?
– Ja, de sa att det hände ganska ofta där. Inte för att folk var elaka utan för att de var så uppe i samtal att de glömde bort det.
– Jaha, sa jag.
– Jaha, sa jag, sa chefen, händer det lika ofta att de kommer tillbaka och betalar. ”Nä”, sa han, ”du är den förste.”
– Vilken tur, då behöver jag inte vara rädd för att bli haffad då jag går förbi, sa jag och var glad att jag slapp betala någonting.
Så gick det till när jag tog min första (och kanske sista) springnnota i Stockholm. Spännande, var det.
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
