Det finns kanske en sak som jag hatar mer än att köpa kläder, och det är att följa med tjejer som ska köpa kläder. Jag måste vara otroligt naiv som trodde att jag kunde följa med JV och hennesbästis Poy till Finköping utan att behöva se en enda klädaffär…

Men de köpte inget. Det slutade med att JAG köpte kläder.

Hay na no… Okej, jag hatar verkligten att köpa kläder. Jag brukar göra det en gång per år, runt jul då jag är hemma hos mamma. Då brukar hon tvinga in mig i en butik nånstans och gör något som jag aldrig skulle göra – hon ber expediten om hjälp!

Men tänka sig. I går köpte jag faktiskt byxor helt på egen hand. När jag insåg att JV och hennes gravida vän tänkte springa i mer än en affär så delade vi upp oss. Tjejer åt ett håll. Män åt ett annat.

Jag blev tvungen att tvätta mina ögon från chocken att ha släntrat in i en underklädsavdelning genom att vackla in i en Feliabutik och klämma lite på en iPhone (som jag velat haft ett par år nu). Sedan gick jag till järnhandel och provade yxor tills jag sakta kände min förlorade manlighet återvända.

Då gick jag till en sportbutik och köpte cyklop, snorkel och simfötter (som jag också velat ha i flera år). Stärkt av upplevelsen slog det mig att jag kunde köpa ett par kortbyxor medan jag ändå var i farten. Det var ju trots allt en sportbutik och nästan inga kunder (eller expediter)…

Vet du, jag har länge (i flera år) retat mig på att sportbutiker mer och mer liknar klädbutiker. Jag menar – hur mycket sportutrustning finns det egentligen i en sportbutik? Kanske något undanstoppat i ett hörn av butiken. Men den här gången var det bra. Jag gick utdärifrån med ett par kortbyxor! Läser du det här, mamma!

Jag kände mig ungefär som en oskuld som köper kondomer för första gången (det här behöver du inte läsa, mamma). Man lägger fram ”vuxna” saker som rakhyvel, dagstidning och snus, så harklar man sig och säger…

- Hrm, och så ett paket… mummel mummel…
- Vad för nåt? Ett paket… mummel… kondomer… mummel mummel, inte för att jag ska ha dem men…
(Och här brukar expediten alltid skrika, vet inte varför, kanske bara det känns så.)
- JASÅ, KONDOMER! DU SKA HA KONDOMER. JAHA? VILKEN SORT DÅ?
- Mummel mummel, den största sorten…

Så kände jag mig i sportbutiken i går då jag skulle köpa kortbyxor. Jag la fram mitt cyklop, snorkel och simmfötter. Och hade det varit en riktigt sportbutik och inte bara en förklädd klädaffär så hade jag fortsatt att radda upp saker som ishacka och slaktkniv innan jag äntligen fick smusslat fram byxorna… ”Inte för att jag ska ha dem men, mummel mummel…”

Så här såg jag ut då jag stolt kom ut från affären (och hade överlevt):

Läs mer om: dagbok, JV, mode, Städer och vind

Bilen är fullknökad:

Här ska vi springa många gånger med lådor, lådor och lådor…

Linda lockar folk att flytta hit:

Här är glada gänget (utom jag för jag tar kort):

Kjell blev kallad för pedofil då han först tog på sig medeltidskläderna, så han tog dem av sig… men vi övertalade honom att ta dem på sig igen:

Ett litet videoklipp när vi nästan fått upp montern (andra till vänster):

Bilen är lika fullknökad hem:

Läs mer om: Jobbet, Städer och vind

Jag säger som Obelix: De är knepiga, de där Stockholmarna…

Läs mer om: Städer och vind

Det var kallt, men liksom alla fotomodeller fick JV hålla masken (i fem sekunder):

Dejsy är alltid med

Jag var med (så klart, vem skulle annars blogga om det):

Släpp ut oss! Släpp ut oss!

(Detta var ju coolt. I det gamla tvättrummet hittade jag två träd instängda i den gamla brunnen. De sträckte sina händer och ruskade i gallret samtidigt som de skrek: Släpp ut oss! Släpp ut oss!)

JV ville inte strippa på video:

Läs mer om: Resor och ledighet, Städer och vind

Det är som klafsar fram med tång i skkorna och horisonten i blicken.

Det går inte att missa mig.

Vi ses om några timmar!

Läs mer om: Städer och vind

Läs mer om: Städer och vind

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om min och Broder Grimms och JV:s resa till den gamla industristaden Norrköping. Jag hade tänkt börja storstilat i stil med: ”Redan de gamla Norrköpingsborna”, för att sedan ta resan över grekerna, renässansen och avsluta med invasionen av de tre vikingarna, om man nu kan tänka sig två vikingar från Vadstena och en från Filippinerna.

Därtill skulle jag dissekera stadens själ och ställa den i relation till andra städers själar (där jag bland annat skulle jämföra Norrköping med Jönköping, Göteborg, Stockholm och Vadstena: vilken av dessa städer som är det slutna ägget i livmodern, den fege mobbaren, den finniga tonåringen med en flaska innanför den alltför stora rocken eller ett vackert sjunkande Atlantis kommer nu att sväva i ovisshet för en obestämd tid i en oklar framtid.)

Sist men inte minst skulle jag tacka Hon som räddade lunchen för att hon gav oss nyckeln till en av alla dessa (för utomstående gömda) delar av Norrköping som inga turister tillåts hitta till: nämligen Ankeborg, varpå hon fejkade en ursäkt och uteblev från den andra bloggmiddagen på raken som jag misslyckas med att sammanstråla.

Allt detta får stå tillbaka för den viktigaste, kärnan i essensen så att säga, nämligen det chockerande faktum att jag och JV (mest JV) hittade en nattklubb i Norrköping som, trots att det var mitt på ljusa dagen, hette Penis Nattklubb.

Tyvärr hinner jag inte skriva mer om det just nu.

Läs mer om: Städer och vind

Det var bussen dit, det
Svärbuss tog mig till Göteborg utan något som helst mankemang (rekord), men roligast var nog när vi kom fram till Göteborg och Chauffören plockade upp mikrofonen började sjunga: ”Ovan där bla bla bla är himlen alltid blå bla bla bla…”

Alla klappade i takt utom jag för jag har ingen takt. Men jag applåderade (i otakt) när han var klar och tänkta att det tio år gamla ställningskriget som jag haft med Svärbuss är inte det ganska dumt, egentligen. Jo, jag borde döpa om dem till Snällbuss.

Tänk så mycket en sång kan göra.

Det var bussen hem, det
På hemvägen åkte jag hem med Snällbuss. Det har aldrig hänt förut. De brukar alltid ställa till med nåt djävulskap som gör att jag får ånga hem för egen maskin. Nu när vårt förhållande har normaliserats och vi är fredsivrare och vapenbröder så släpptes jag ombord och kastades ut utan krångel.

Värre var det för Broder Grimm som trodde han kunde köpa en biljett precis innan vi skulle gå ombord (till skillnad från mig som bokade den tre veckor i förväg). Det var som om gamla Svärbuss förflyttat sin ironi över till honom och hade flyttat sitt kontor (det vill säga: det låg inte på samma ställe som för tio år sedan, så fräckt) varpå vi gick runt och letade efter det i hela fem minuter, varpå ett annat par han ställa sig före oss i kön och köpa de sista biljetterna mitt framför ögonen på broder Grimm (som i parentes sagt inte trodde sina ögon). ”Visst är det ironiskt?” sa killen i biljettluckan och hukad sig.

Det var maten, det
Ah! Resa till Göteborg innebär alltid en rask promenad till Haga och restaurang Solrosen. Lika fullsmockad och hjärtligt som vanligt. Och maten den bästa i landet. Och så får man känna sig så ”hääärligt osvensk” också där man slår sig ner på en ledig plats bland främlingar och glufsar i sig maten mitt framför ögonen på dem.

Två dagar i rad.

Det var mässan, det
Att hitta dörren intill till Wellnesmässan (en hälsomässa) var ungefär lika svårt som att hitta till byggnadskontoret i ”Liftarens guide till galaxen. När vi passerat alla fallgropar och blindgångare och äntligen stod framför en bakdörr som skulle leda oss in till hälsomässan undrade vi fortfarande om vi kommit rätt. Lutad mot dörren stod en sur Göteborgskärring med en kaffemugg i ena handen och en cigarett i andra handen och såg sur ut.

Men det är väl typiskt Göteborg som i grund och botten är et avslappnat ställe, även om alla pratar som om det brann i röven på dem och jag är en trögfattad brandkårsman som trögt upprepar: ”vaaar brann det sa duuu?” Det vill säga: extremt snabbt.

För att inte orda med ord i onödan och tråka ut mina visserligen luttrade men ändå prövade läsare kan jag säga att det var den trevligaste hälsomässan jag varit på så långt… o, fl’åt… Jag menade givetvis att säga: so far…

Det var Göteborg, det
Jag bor verkligen mitt emellan Stockholm och Göteborg. Visserligen tar det dubbelt så lång tid att åka till Göteborg, men geografiskt är det väldigt mycket mitt i.

Jag känner mig som den där guden, vad han nu hette, som håller en vågskål i enda handen. Du vet han som lägger dina goda gärningar i den ena vågskålen och dina besök till Stockholm i den andra…

Jag menar att vad jag menar är att jag haft tid att studera de båda städerna, jämföra och dra slutsatser. Min slutsats är att båda städerna vinner på varje besök. Det är klart att pengar på fickan och en flicka på armen gör underverk oavsett vilken stad man än besöker… må vara att flickan i detta fall var min kollega Broder Grimm…

Men likväl, förstår du, förbaskat trevligt att göra visit också, men bäst är ändå att komma hem igen.

Mest anstränger sig Göteborg. Ända sedan någon gång, minns inte riktigt när, har jag hävdat att Göteborg är en riktig blötehåla. Det är alltid vindigt, regnigt och alla gator är enkelriktade åt fel håll. Man hamnar osvikligen halvvägs till Kalmar, Malmö eller Jönköping innan man kan vända och med en dåres envishet hamna halvvägs i någon annan av de ovan nämnda städerna. Och som om inte det skulle räcka bussar de spårvagnar på en som ilskna blodhundar som inte ryggar tillbaka för något.

Men hur som haver. Ända sedan jag började lufta denna inte alltför kontroversiella åsikt på denna min hjärtesten, bloggen alltså, är det som om staden gjort sitt yttersta för att bevisa sin oskuld!

Ta mig den om inte staddjäveln har bjutt på strålande solsken, idel glada människor varenda gång jag besökt den sedan den där dagen för drygt ett år sedan jag skrev något olyckligt om Sveriges framstjärt.

Om gatorna är enkelriktade eller inte kan jag inte svara på enär jag inte kör bil längre. Och spårvagnar skrämmer mig inte längre. Det är bara att trava ut mitt framför dem. De är som alla mobbare: fega innerst inne.

Utsikt från mitt hotellrum

Läs mer om: Städer och vind