Vi har fått låna en kajak, och det dröjde inte länge förrän Maja var en expert!
H C Barregren
Verkligheten är bra för den som saknar fantasi
Det var planerat. Förra året började jag fuska med barfotalöpning. Det vill säga jag sprang inte barfota, för då hade jag sagt att jag sprang barfota. Med barfotalöpning menar jag att jag sprang med odämpade skor med en böj- och vridbar sula som gör att man kan springa med naturliga rörelser som om man var barfota, men ändå med lite skydd mot stenar och glas och annat.
Förra året var första året jag sprang efter att ha varit borta från löpning i ett halv liv. Det kändes bra, som att hitta tillbaka till mig, det rätta jag, det bästa jaget. Jag sprang med barfotaskor i naturen, och med stötdämpande skor på asfalt och grus.
I år var det min plan att först överleva mitt livs första halvmara och sedan slänga löparskorna åt fanders en gång för alla och börja om från början, börja om från nytt med enbart barfotalöpning.
Därför springer jag femminuterspass hemma i lägenheten. För det är där jag börjar. Från att ha sprungit 2 mil på 2 timmar, 22 minuter och 58 sekunder springer jag nu 5 minuter!
När man bestämmer sig för att börja springa naturligt så måste man ta det lugnt för alla år i skor har gjort att fötter och ben inte är så tränade som de borde vara. Detta gäller inte minst vaderna som tar stryk. När man springer barfota, så landar man inte med hälen först utan med trampdynorna. Det gör att man landar mjukt med hela foten och benet som en naturlig stötdämpning istället för att låta 2 cm gummi ta hela smällen för benet.
Hällöpningen uppfanns av Bill Bowerman i början av 60-talet då han experimenterade hemma i källaren med gummi och våffeljärn för att ta fram en ny sula som gjorde att man kunde ta längre steg och landa på hälen. Han grundade ett skoföretag, förlade tillverkningen i Asien, och började frälsa världen med sin nya löpteknik
som bara var möjlig om man köpte HANS nykonstruerade skor med tjock sula under hälen som gjorde det möjligt – och tvingade – löparen att landa på hälen. I över tio år var han ensam om att sälja såna skor innan de slog igenom på allvar och en mängd konkurrenter började kopiera Nike.
Sedan dess har skadorna inom löpningen bara blivit värre och värre tills trendbrottet kom 2002 då företag (med Nike i spetsen) även började tillverka barfotaskor som åter gjorde det möjligt för folk att springa naturligt utan att för den sakens skull springa helt barfota.
Jag håller just på att läsa en fascinerande och mycket spännande bok av Christopher McDougall som heter Born to run. Det är en spännande och rolig bok som man kan älska även om man inte gillar att springa. Den beskriver bland annat sökandet efter den mytomspunna mexikanska indianstammen tarahumara (som kan springa otroliga sträckor på över 30 mil utan att vila, barfota eller med enkla hemgjorda sandaler) och om hemligheten bakom deras styrka och om det är möjligt för oss alla att springa såna sträckor. (Obs! Ett maratonlopp är 4 mil och 2 kilometer.)
Boken handlar också om sökandet efter den mytomspunna Caballo Blanco (vita hästen) som flyttat från USA till Mexiko och levt med tarahumara i tio år och lärt sig deras teknik. Numera är Caballo Blanco världsberömd, liksom alla andra som är med i Christopher McDougalls bok och han går att hitta på Youtube, där han bland annat berättar om en del av de äventyr som även finns med i boken.
Här är nedan är ett föredrag av Christopher McDougall där han bland annat pratar om boken och om uthållighetsjakt. Det är nämligen så att vi människor har funnit som ras i 2 miljoner år. Under dessa två miljoner år jagade vi djur utan att ha tillgång till vapen. Spjutet uppfanns för 200 000 år sedan. Pilbågen uppfanns för 20 000 år sedan. Hur bar man sig åt för att jaga då?
Jo, man springer efter ett djur tills det dör av överhettning (inget djur i världen kan kyla sig lika effektivt som människan som har svettkörtlar och kan andas flera andetag på varje steg). Det tar 2–5 timmar att springa en antilop till döds. Det är lika lång tid som det tar att springa ett maratonlopp. Uthållighetsjakt praktiseras än i dag på vissa ställen, och studier av folk som fortfarande behärskar denna uråldriga jaktteknik visar ett den är mycket mer effektiv än att jaga med spjut eller pilbåge, framför allt i stora slättlandskap som i Afrika.
I föredraget ovan pratar han om Barefoot Ted McDonald som är en av de underbara knäppskallarna som boken Born to run svämmar över av. Här berättar han själv som sin resa från skadad hällöpare till ultralöpare.
Och om du är sugen på att lära dig tekniken. Här är en bra instruktionsvideo från författaren.
Men Sverige då, har vi några barfota löpande galningar likt dem i den fantastiska boken? Ja, vi har de de galna till Coltingbröderna. Nästa fredag (1 juni 2012) ska de ha ett löpevent på fyra timmar som ska ”förändra till löparsteg för alltid” i STHLM. Jag ska vara där med tre jobbarkompisar. Kanske jag träffar dig där?
Jag träffade Shirin för första gången för en vecka sedan, och nästa torsdag ska jag träffa henne igen. Låter spännande det där med att bli tio år yngre… Fast å andra sidan mår jag ju tio gånger bättre i dag än för tio år sedan, så jag vet inte om jag vill bli tio år yngre… hm…
I Vadstena finns inga backar, så jag åkte ned till slalombacken på Omberg för att springa backe. Chockterapi kan man kalla det. Det tycker i alla fall min kropp. Jag hade inte hunnit springa mer än 50 meter innan den började protestera. Jag fick omväxlande springa, omväxlande gå den halva kilometer som backen är. Och så ner igen och upp igen.
Löjligt egentligen att man inte ska kunna springa upp för en brant backe utan att kroppen skriker ut sitt veto. Men så var det. Jobbigt! Utsikten var fin från toppen, men svårt att njuta av den när benen brinner…
Dagens träning innebar också säsongsstart för barfotalöpningen med barfotaskor.
Mamma och hennes sambo Janne och Maja släppte av mig vid Volvo där jag tog gratisbuss in till startområdet. Efter lite letande hittade jag rätt och tog av mig överdragskläderna och lämnade in min väska. Sedan var jag redo att värma upp och springa min första halvmara.
Det första som hände var att jag blev väldigt kissnödig. Jag visste inte när det skulle dyka upp nån bajamaja eller ens OM det skulle finnas såna utmed banan, men redan efter 2 kilometer dök det upp en som jag störtade in i. Jag hann med andra ord knappt börja springa innan jag tog min första rast.
Jag hade en taktik som gick ut på att jag skulle springa fyra minuter och gå i trettio sekunder (trettio steg). Jag hade testat metoden två veckor innan loppet och gillat den. Dessa små mikropauser gör underverk för trötta ben.
Men det sket sig ju.
Inte hade jag tid att stanna, inte. Jag var i den näst sista startgruppen, och jag var nervös över att de skulle stänga av banan halvvägs innan jag hann dit. Jag hade hört att de gjorde det nånstans efter en viss tid. Och att man måste vara i mål senast klockan sju vilket gav mig ungefär 2 timmar och 45 minuter att hinna i mål. Det var den tiden som jag hoppades klara av. Men om jag inte gjorde det, så skulle jag tvingas bryta!
Så det blev inte så många mikropauser, men jag tog det ändå lugnt i början. Jag hade ju aldrig sprungit två mil förut så jag visste inte hur jag skulle fördela min kraft, så jag tog det superlugnt i fem kilometer. Alla sprang om mig.
Vi kom till den fruktade första bron, och jag lydde faktiskt det andra rådet jag fått, nämligen att gå i alla uppförsbackar (just den första bron var det enda stället där jag följde det rådet). Men halvvägs upp mot toppen tröttnade jag på att gå.
Jag hade kollat på Runkeeper på telefonen och blivit förvånad över att jag sprungit mycket fortare än jag trott. Nu hade jag sprungit en fjärdedel och kände mig jättestark, så varför inte öka lite? Så från mitten av bron 5,5 kilometer in i banan slutade folk att springa om mig. Från och med nu sprang jag om dem!
Förutom när jag var tvungen att pinka vilket jag gjorde vid 6,5 kilometer. Då sprang de ifatt mig igen. Men den lilla pausen jag fick då jag pinkade gjorde att jag kände mig jättefräsch så jag fortsatte att öka.
På mitt sista träningspass innan loppet hade jag testat en sån där energigele som ska vara bra då man springer långt, och jädrans vad bra de är. Varje gång jag kände mig lite trött så sög jag lite på en flaska med gele, och det var son när Karl-Alfred tog spenat. Ping! sa det i hjärnan och benen och så kunde jag öka igen. Det kändes som om jag hade ett hemligt vapen, nästan som om jag fuskade. Men å andra sidan var det många, många andra som också hade gele. Det låg många plastflaskor slängda längs vägen.
Även energidrycken som vi fick emellanåt jag en bra kick. Mycket socker antar jag, men ack så välkommet. Vid varje vattenpass stannade jag och drack och gick lite. Dessa små pauser var jättebra. Plus att jag fick vila lite när jag stannade för att pinka igen.
Vid 11 kilometer väntade hela familjen, inklusive min bror och hans barn, Majas busiga kusiner. Det är där bilden ovan är tagen. Mamma har en film i sin telefon också som jag ska försöka krångla över till webben.
Så hade jag sprungit halvvägs. Jag kände mig i fin form. Självförtroendet växte. Jag kom till branta bron nummer två, och hade ingen lust att gå. Jag tror jag var den enda som sprang över den där bron av alla som var där samtidigt som mig.
Solen sken, livet lekte, allt var kul. Under hela loppet kunde jag njuta av det vackra vädret och de fina miljöerna eftersom vi sprang i delar av Göteborg som jag aldrig set förut. Jag kunde skratta åt alla fulla gubbar som satt längs med hela banan och ropade goa glåpord av typen: ”De va la i gåår som gångvarvet var” och ”de e ingen skam att ta en taxi hem…” och jag sjöng med då bra sånger sjöngs och jag hajfajvade alla barnen och vinkade till alla som hejade.
Dagens löptur som nästan alla löpturer under detta år som jag har börjat springa igen. Det är ingen fel på konditionen, det är benen och knäna och senorna och musklerna som det hänger på. Orkar de så orkar lungorna oc h hjärtat. Inga problem.
Efter bron nummer två kom vi in på Avenyn, Sveriges mest överskattade gata som jag blivit varnad för att den var svagt sluttande men lååång och knäckande. I helvete heller! Jag kände mig starkare än på hela loppet och gasade på för fullt upp för hela gatan.
I början av Avenyn slog jag mitt personrekord i hur långt jag någonsin sprungit. Swisch så var jag förbi 1,6 kilometer och så 1,7. När jag lämnade Avenyn och kom på 1,8 kilometer började benen kännas av. De var stumma och stela, men då var det ju bara tre kilometer kvar! Tre kilometer, det är ju uppvärmning.
Jag ökade inte där eller låg på så mycket utan bestämde mig för att ha en jämn och lagom hög fart fram till mål. Det höll en väl två kilometer. När det var drygt en kilometer kvar fanns det ingen anledning att hålla igen längre så då började jag spurta.
Här började jag irritera mig på en sak som jag märkt under loppet. Folket var värdelösa på att hålla till höger. Springer man sakta ska man hålla till höger, så att fartdårarna kan rusa förbi på vänster sida. Jag tror ingen brydde sig om den regeln. Speciellt inte på slutet då väldigt många trötta löpare gick.
Jag antar att de var för trötta för att skilja på höger och vänster, men gjorde ingen större sak av det utan sicksackade mig fram och knuffades bara lite och svor enbart inombords och ökade och ökade och gudnåde den i publiken som fick för sig att gå ut i gatan före mig. De sista 500 hundra metrarna stannade eller väjde jag inte för nån som inte sprungit två mil!
Och så kom jag i mål. Jag vet inte min officiella tid, men Runkeeper stannade på 2:24:59. Den riktiga tiden torde vara några minuter kortare. Det betyder att jag sprang min första mara på 20 minuter kortare tid än jag vågat hoppats på.
20 minuter, det är mycket, det!
Min genomsnittliga hastighet blev 8,74 kilometer i timmen. Jag som hade hoppats på strax över sju kilometer i timmen men trott att det lika gärna kunde halka ner till 6. Detta förvånade mig oerhört. Att jag sprungit i nästan 9 kilometer i timmen i snitt. Det är snabbt för att vara mig. Att de som vinner ligger på 20 kilometer i timmen är deras grej. Jag tävlar mot mig själv – och vann stort!
1 749 kalorier brände jag bort. Bara en sån sak!
När jag sprang min sista träningsrunda för fem dagar sedan sprang jag hälften så långt, och på mycket sämre tid. Då tänkte jag: ”Om fem dagar ska jag springa så här mycket, plus lika mycket till. Hur ska jag orka med det?”
I dag när jag kom i mål märkte jag att aj aj aj, så stela mina ben var. Tur att det inte var en hel mara jag sprang, ty då skulle jag bara ha varit halvvägs nu. Nej nej, jag ska inte springa ett helt maraton. Aldrig! En halvmara är det längsta jag vill springa, annars får jag bara en massa skador.
Jag hade inte ens tänkt springa mer än en halvmara, bara så jag kunde veta att jag hade gjort det, att jag kunde klara det. Men två tredjedelar in i loppet. Mitt på en fruktade andra bron så visste jag – jag springer nästa år med!
Hänger du på?
I morgon är det dags för min första halvamara. Göteborgsvarvet. Jag och Maja bor hos Majas farmor. Maja leker med hunden Agnes vattenskål.
I eftermiddags var jag inne och hämtade nummerlapp och hälsade på Gococo-tvillingarna på mässan. Jag fick en försmak på morgondagens folkfest då 62 000 personer ska försöka hinna ifatt mig… Tyvärr glömde jag ifånen i bilen så det bidde inga bilder…
Om du har 35 kronor till övers och vill följa mitt lopp med mellantider och sluttid så kan du sms:a GV (mellanslag) 72841 till 727 00. Den första siffran är alltså mitt startnummer. Den andra siffran är numret du ska sms:a till.
Jag är i startgrupp 23 och startar 16.08. Jag hoppas kunna gå i mål före klockan 19.
Lycka mig till 
Om en vecka ska jag springa 2 mil och 1 kilometer för första gången. Jag har tränat ett år för att klara av det. Lustigt. Malle träffade en tjej för två veckor sedan som också skulle springa loppet för första gången. Hon hade inte örjat träna ännu! Och vet du vad – hon kommer säkert klara av det. Tjejer har så konstiga ben. De är så mjuka och flexibla så de kan göra vad de vill med dem. Jag har fått härda och mjuka upp mina i ett års tid. Ändå vet jag att det blir på gränsen att jag klarar av det.
Jag beräknar att min tid blir 2.45. Jag ska alltså springa på asfalt i nästan tre timmar i sträck. Det är rätt tufft när man tänker på saken. Att jag sedan har polare som springer en halvmara på löpband när helst andan faller på är helt och hållet deras grej. Jag blir inte knäckt för det. (Jo, det blir jag men jag jobbar på att komma över det.)
När jag har tränat i Vadstena så har jag inte sprungit i backar för det finns typ inga backar att springa i här. Varje gång jag springer nån annanstans och kommer till en backe så får min kropp en chock och protesterar kraftigt och hävdar att det här hade vi inte kommit överens om.
I Göteborg finns backar så det borde dra ner min tid något, men å andra sidan är det rätt coolt med 60 000 personer som springer påhejade av en massa människor och musik och fest, och den energi man får av det kan nog kompensera bristen på backträning. Så därför tror jag på 2.45 i alla fall…
När jag började på Holistic 2008 var jag på kurs i Göteborg. Helt ovetande om att det ens fanns något som heter Göteborgsvarvet. Jag upptäckte det på rasten. Om du kollar på filmen ovan 2 min 19 sekunder in så kommer du till den plats där jag filmade sekvensen nedan, precis före det andra vattenhålet:
Om du skulle sagt till mig då att jag skulle springa där fyra år senare skulle jag sagt ”A, du är galen!” men om en vecka är det du som kan säga så om mig haha…
Nyss uppstigen ur sängen efter ett par dagars mässförkylning (förkylning som man får då man stått på mässa) och rakt ut i regnet för att springa 20 varv på en strand medan Stefan Jerrevång tog över 500 bilder för Aftonbladet. Det är Erica Palmcrantz som tipsade om mig då de bad om en sexig hunk som gått ner i vikt med raw food och som kan springa naken på en strand.
Läs mer om: hälsa, Löpning, råkost/raw food, Sport
Bloggen om allt som rör mig och berör mig
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
Mina andra sidor
Erbjudande i min butik
