Nu ska jag berätta något som hände mig när jag var ung, 13–14 år sisådär. Många gånger gick jag av skolbussen för tidigt och gick en lång omväg hem, så jag kunde ha sällskap med några vänner som bodde uppe i bergen.
En av dem var adopterad, det måste hon ha varit eftersom hon var svart. Hon var snygg, kaxig, knäpp och rolig – just den typen som jag fallit för så många gånger i mitt vuxna liv. Fast då var vi bara barn, lekkamrater, grannar…
En dag betedde hon sig så konstigt. Hon skulle inte gå med oss andra utan höll sig hela tiden en tio–tjugo meter före oss. Sällskapet tunnades ut allt eftersom vi nådde deras hem. Till slut var det bara jag hon, och hennes bror kvar som gick på den lilla grusvägen mot deras bohemiska gård.
Jag hade trott att hon var sur över nåt, men nu började hon vända sig om flera gånger, och hon log och blinkade med ögonen och vickade på rumpan och bar sig åt. Men varje gång jag trodde att hon skulle vänta in oss och hålla oss sällskap så vände hon sig framåt och struttade iväg igen.
Jag fattade ingenting. Hennes bror verkade nervös och höll mig kvar då jag ville gå ifatt.
Till slut kom vi fram. Hon väntade vid grinden. Då vi kom fram till henne, gick hon in, vickande på rumpan så det är ett under hon kom in genom dörren. Både jag och hennes brorsa stirrade efter henne.
Han vände sig mot mig, slickade sig om munnen.
– Vet du vad hon gör nu? sa han.
– Nä!
– Hon står i vardagsrummet och klär av sig naken. Hon väntar på dig. Hon väntar på att du ska komma in och kyssa hennes nacka och sakta föra upp dina händer mot hennes bröst, och sedan ska hon ta dig i handen, och sedan leder hon dig in i vardagsrummet, och sedan…
Jag upptäckte att tiden stannat och världen tystnat. Korna råmade inte, gässen rörde sig inte, vinden höll andan.
– Ja? sa jag.
– Sedan kommer jag in, sa han, och vi klär båda av oss och…
Jag vet inte hur långt han hann komma. Hade det varit en tv-serie hade den ljuva stråkmusiken avbrutits av ett skrapande ljud från en skiva som repades sönder. Jag backade skräckslaget tillbaka.
– Jag ska nog gå hem nu.
– Nej, nej, jag skojade bara, sa han med panik i ögonen och sträckte ut händerna för att grabba tag i mig.
– Haha! skrattade jag, kul, hehe, måste skynda mig, sa jag och jag slet mig ur hans grepp och skyndade mig därifrån.
Länge stod han och tittade efter mig med en sorgsen min.
—
Den smarta, roliga, vännen försvann, hon talade aldrig med mig igen. Bara en gång hörde jag av henne, hon skrek åt mig. – Stick hem till mamma, din barnrumpa skrek hon.
Jag förstod inte varför.
Nu tror du förstås jag gör mig till, men det är sant. Jag förstod inte varför och sörjde min försvunna vän. Sedan gick tiden som tiden brukar gå, och någonstans glömde jag bort hela historien. Många, långa år senare var det en annan tjej som tog mig i handen och ledde mig hem. Då var hon redan glömd, barndomens lekkamrat under så många år.
Men så, för en tid sedan, kom jag att tänka på det igen, vet inte varför. Det bara dök upp i mitt medvetande. Jag ser henne svassa framför mig på den ödsliga grusvägen, förstår uträkningen bakom. Jag ser broderns blick då han förstår att han gjort bort sig, att han gått för långt, verkligheten var för fantastiskt och gick inte att skilja från skämtet. Nu ser jag det tydligt, det jag inte förstod då, allt var sant.
Det var meningen att jag skulle gå in där. Allt föll samman i bråkdelen av en sekund, han kunde inte låta bli, det var sån han var, ett skämt förstörde alltihopa. Det var ett skämt som han inte kunde erkänna.
Där stod systern och såg mig rusa därifrån med panik och äckel i sin blick. Och sedan gick brodern in. Efter att ha rätat anletsdragen och tänkt ut vad han skulle säga så gick han in.
– Jag sa som jag skulle, sa han säkert. Då såg ju själv, sa han nog. Han gick. Kanske är han en rasist.
—
Andra bloggar om: sex, sexdebut
Läs mer om: minns tillbaka, sex
