Verkligheten som jag ser den
Jag har försökt göra en affisch i dag. Jag har verkligen gått från att bara vara en textmänniska till att vara en bild- och designmänniska också. Jag måste göra en affisch som ett sätt att tänka. Nåja, det blir nog bra till slut. Mer info om denna spännande händelse kommer…
Läs mer om: Reklam, råkost/raw food
Det är fascinerande hur en reklamfilm kan engagera så mycket. Nu är det över 70 000 personer som gått med i Facebookgruppen ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” och fler lär det väl bli då allt fler tidningar skriver om det.
Personligen hade jag tankar på att starta en sådan grupp eller skriva om reklamen i min blogg redan innan det blev så stort som det blev. Jag håller med andra ord med. Jag tycker att denna reklamfilm är något av det sjukaste jag sett på länge. Varje gång den kommer upp på teven slår jag över till en annan kanal med en rysning.
Efterhand har det gått upp för mig att många som ogillar filmen rackar ner på tjejen som spelar den som sjunger. Det är förstås dumt. Hon är säkert jättetrevlig privat. Det är ju den roll hon spelar som är läskig, inte hon som riktig person.
Regissören till reklamfilmen har förstås instruerat henne att se ut som hon gillar att klättra ut ur teven och äta barn till frukost. Jag kan riktigt höra honom (för det är säkert en han): ”Ta i nu då, skräm mig!” Sedan lägger man på ljus och effekter och läskig skräckfilmsmusik i bakgrunden.
Som reklamman är jag förstås intresserad av hur man tänkte då man gjorde den här filmen. Och hur reagerade uppdragsgivaren då de fick se den första gången: med avsmak och skräck? Vilka processer ledde fram till att de köpte den ändå, hade den redan kostat så mycket att det inte gick att dra sig ur?
När jag sedan läst om kritiken mot filmen på nätet inser jag att det är Forsman och Bodenfors i Göteborg som står bakom. Det är troligen Sveriges bästa och mest berömda reklambyrå. Det kanske inte är lika enkelt att som uppdragsgivare sätta upp ett välförtjänst långfinger mot dem…
Innan debatten om filmen drog igång på allvar hade jag ingen aning om vilken varumärke de gjorde reklam för, inte heller vem som stod bakom filmen. Nu vet jag. Det går inte att sticka under stolen med att filmen har väckt intresse och fått mer uppmärksamhet än en vanlig reklamfilm brukar få.
Apoteket, som har beställt filmen, säger att det är bra. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, verkar de säga. Det är ungefär så som man såg på reklam på 50- och 60-talet innan man började tänka i termer av varumärke och att kunden ska ha en positiv relation till produkten och allra helst bli en ambassadör för den. Kommer denna skräckfilm skapa trogna kunder till Apoteket? Det återstår att se.
Jag är också lite fascinerad av själva grejen att gå med i en sådan grupp. Jag gick med direkt. Varför? Det kändes lite som att rösta. Ett medlemskap på Facebook är lika med en röst. Jag röstar på att filmen är hemsk och vill ha bort den ur min teve. Men hur stor konsumentmakt har man egentligen? Är det bara en inbillad makt. Först trodde jag det, men just i det här fallet har det ju väckt en del uppmärksamhet (dvs gammelmedia skriver om det).
Det är onekligen så att tevereklam engagerar. Vi accepterar den eftersom reklamfinsierade tevekanaler skulle ha svårt att klara sig utan reklam, om man säger så, men vi tycker inte om den. Ingen reklam kan som tevereklam invadera vårt hem, den tränger in i vårt vardagsrum och slår sig ner i soffan där vi sitter med vår familj. Visst är det så att teven är ”det femte barnet”, en extra familjemedlem?
Många har jämfört denna reklamfilm med skräckfilmen The ring. Den skräckfilmen klättrar en tjej ut ur teven och dödar folk. Och ingen kan väl sticka under stolen med att likheten på reklamfilmen och skräckfilmen är slående!
Den här reklamfilmen har gjort att skräckfilmen blivit verklig. Inte undra på att folk reagerar…
Eftersom jag vill att min blogg ska vara som en ”ljus glänta i skogen” så släpper jag inte in den otäcka filmen här, men om du verkligen vill se den så finns den på YouTube. Då går dit på egen risk. Håll någon hårt i handen: www.youtube.com/watch?v=I4R1JMXFAg4
Läs mer om: Reklam
Åååå, det är snart ett år sedan jag lovade MH att skriva hur jag hamnade i reklambranschen. Det är en lång historia. Jag borde kanske börja direkt utan ett överflödigt förord.
Jag var en ung, svältande konstnär som fick en Lidnersk knäpp och slog in dörren till arbetsförmedlingens dörr med orden: Ge mig en datorutbildning! Så fick jag det
Till historien hör att jag avskydde allt vad datorer hette på den tiden, men jag fick, som sagt, en knäpp.
Under nybörjarkursen i datorhantering bestämde jag mig för att bli datorlärare. När den var slut, tre månader senare, började jag kvällsarbeta som datorlärare, men på absolut sista ansökningsdagen skickade jag in en ansökan till MacMekarna i Linköping.
Det var på den tiden IT och reklam fortfarande var hett. Framtidsfabriken döpte om sig till Framfab och var stället alla ville komma till (haha)… Bemanningsföretag var helt nytt, och en av dem manglade oss genom alla upptänkliga tester och intervjuer.
Av alla unga, kaxiga män och kvinnor som kom in var jag den med överlägset lägst förkunskaper. Hur jag lyckades tråckla mig in är en gåta än i dag. Kursen varade i sex månader och var en av de bästa jag fått. Den avslutades med en månads praktik.
Jag var fortfarande inne på att bli datorlärare, men så fanns det ju en reklambyrå i stan med typ tre anställda. Jag hade besökt den under min första datakurs. Eftersom det ändå finns ett sånt företag i min stad måste jag ju för skams skull ringa dem också, tänkte jag, trots att jag ville jobba som datorlärare.
Eftersom jag skrev en himla massa hela tiden var jag intresserad av språkvård och boklärd på allt som hade med typografi att göra. Grafisk design, tänkte jag, är ju som typografi med bilder. Det kan jag lära mig. Så jag struttade dit, glad i hågen, och märkte att intervjun var över innan den ens hade börjat.
Så kan de gå. Jag fick ett tips på ett andra företag som nog skulle passa mig bättre. Sedan satt jag och ”chefen” och småpratade om ditt och datt, och jag kom in på mitt intresse för att skriva, och jag hade nyligen konstruerat ett språktest åt ett utbildningsföretag, blabla blabla blabla… och rätt som det var märkte jag att det hade tänts en glimt i hans ögon.
”Vår grundare är copywriter”, sa han, ”han ska trappa ner och vi behöver någon som kan ersätta honom. Kanske är det du?” sa han och tittade på mig som om jag skulle kunna svara.
”Eh, ja… javisst kan jag det!” sa jag.
Vänta”, sa han, ”jag ska hämta byråns grundare.” Han gick och jag hörde hur han viskade: ”Barregren heter han, skriver och gillar språkvård och sånt. Intressant. Sitt med en stund.”
Så kom en reklamare av den gamla stammen, från reklamens guldålder då man tjänade pengar som smör under dagen och brände allt på spritfester under natten. Ingen kund var så stor och viktig att man inte kunde supa bort honom och hitta en ny och bättre nästa dag (och till alla som säger att det är en myt svarar jag: lalalalalala-jag-hör-ingenting-lalalalalaal).
Han kom med sitt svarta skägg och stripiga hår och spände blicken i mig:
”Har du nån utbildning!” röt han i.
”Pip!” sa jag och försökte göra mig osynlig vilket var knepigt eftersom jag redan då var 190 cm ståtlig och satt en meter ifrån honom.
Grundaren hade gått nån brevkurs på Berghs, tror jag det hette, där alla som vill bli något i reklam ska gå.
”Pip!” upprepade jag och hickade tre gånger samtidigt som jag slog ner blicken så att han inte skulle se mig.
Och nu hände något som jag sedan observerat flera gånger. Chefen som hade dragit upp grundaren och släpat in honom till mig ville inte tappa ansiktet utan började sälja in mig och berättade allt det där som jag borde ha berättat.
”Nåja”, sa grundaren, ”jag hade ju sett att han hade haft en utbildning.”
Okej, så började jag som praktikant då jag delade min tid med reklambyrån och det andra företaget som de först tänkte dumpa mig. Och sedan blev jag praktikant via arbetsförmedlingen, och sedan arbetslös och sedan praktikant igen, och sedan blev jag östgötalärling, först i Sverige med att bli lärling och kom med i teve där ingen förstod vad jag sa.
Efter att ha varit lärling i 11 månader fick jag nog och gav chefen ett ultimatum: ”Inga fler praktiktjänster. Nu vill jag ha betalt, annars får det vara.”
Chefen som hade fått löfte från arbetsförmedlingen att ha mig som praktikant en månad till sa: ”Är du säker på att du vill chansa för bara en månad?”
”Ja”, sa jag för nu var jag trött på praktiklivet, och med tanke på att jag hade ensamt textansvar för byråns största kund kände jag att jag dög till att hamna på lönelistan.
Och så gick det till när jag började.
Men
Det var inte enkelt, ska du veta. När jag praktikant och lärling fick en pinnstol att sitta på och tog med mig egen dator hemifrån. Det var en Macintosh PowerBook 230 Duo med 9 tums svartvit skärm, 4 mb i ramminne och 30 mb på hårddisken. Den var så gammal att den inte gick att koppla in på nätverket, så teknikerkillen fick gå upp på vinden och hämta en gammal skrivare, så att jag kunde skriva ut mina hugande alster.
Och jag skrev. Och skrev. Och allt jag skrev sågades vid marginalerna. Och för varje gång jag blev totalsågad så kände jag mig mer sporrad. Vid såna här tillfällen brukar folk nästan bli rädda för att ge mig kritik. De tror att jag ska nedslås och ge upp bara för att jag får höra att allt jag gör är skit. Särskilt när det pågått en månad eller två. Men hallå! Om jag inte får veta att allt jag gör är skit – hur ska jag då lära mig något? Jag tvekar aldrig att tvärsåga någon i alla fall.
Så var det ännu en dag. Jag satt på min trendiga pinnstol och skrev en text om ett lägenhetshotell. Lysande text, som vanligt. Som skulle bli sågad, som vanligt. Just den här gången fick jag vänta på min sågning. För att inte bli helt uttråkad satt jag och kluddade ner några flumtexter om sköna bad och utsikten genom fönstret och sånt tjafs. Internet fungerade ju inte på min gamla dator så jag blev tvungen att roa mig så gott det gick.
Till slut dök grundaren upp, han som jag skulle ersätta. Till min förfäran dök han rakt ner på de flumtexter som jag hade skrivit då jag satt och var uttråkad. ”Å, nej”, sa jag och gjorde ett lamt försök att ta utskrifterna ifrån honom och sticka till honom de riktiga texterna. Men då vände han sig mot chefen och sa:
”Jag tror han fattat det nu. Nu tror jag att grabben fått till det.” Han vände sig mot mig. ”Jag hade mina tveksamheter, men nu ser jag att du har fattat. Det här kan vi faktiskt använda!”
”Javisst”, sa jag och gömde de riktiga texterna bakom ryggen.
För faktum är att jag inte hade fattat något, jag var bara uttråkad. Men i samma ögonblick som han sa att jag hade fattat grejen, DÅ gjorde jag faktiskt det. Och sedan dess fick jag allt jag skrev publicerat.
—
Andra bloggar om: reklam
Läs mer om: Reklam
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
