Det slog mig att skulle alla vara som jag skulle det inte finnas något kaffe i affärerna. Alla kaffeodlare skulle bli tvungna att sadla om och plantera kakaoträd.

Alla skulle gå klädda i ärvda kläder och bara köpa sånt som vår ekologiskt odlat och rättvisemärkt. Storstäderna skulle avfolkas och landsbygden invaderas.

Alla vinodlare och ölproducenter skulle tvingas slå igen, och hela bilindustrin skulle hamna i kris… Men det gör ingenting: Alla motorvägar genom Europa skulle bli perfekta att bygga järnvägar för snabbtåg på!

Fast vänta, här någonstans inser jag att det skulle spåra ut. Om alla vore som jag, vem i hela riket skulle bygga järnvägar då?

Jag vänder mig om och tittar ut: grå dimma, gråa hus, kallt. Lägger man på metall och lukten av diesel och bensin så har man receptet för min galenskap. Text, beskydde mig!

Nä, om alla vore som jag, då skulle vi vara drömmande naturlyriker med blicken i fjärran. Vi skulle gömma våra ögon bakom böcker och stänga in våra öron i musik. Vi skulle handlöst falla bakåt i tiden, till romantiken…

Vi skola leka i vår herdeidyll, så mystisk och full av levande naturväsen. Männen skulle vara lekfulla och galanta. Kvinnorna ömsom lockande, ömsom undflyende. Vi sötar vår mat med honung och vårt tal med dikt. Krig skulle endast finnas i högstämda hjältedikter. Svärden skulle vara av trä.

Vi klär ut oss och leker tafatt. Och de unga tu mötas äntligen i en dunge med lindar under fullmånens ljus, och mannen avkräver en kysk kyss eller beder om en lock av den älskades hår.

I min värld finns inga maskiner, inga utsläpp, inget våld. Inte mycket vettigt skulle bli gjort…

Ja, jag skulle trivas i alla fall.

Och, viktigt, hur skulle världen se ut om alla var som du?

Läs mer om: reflektioner

• Provat att röka (hade mer än 50 i IQ redan som finnig tonåring)
• Druckit kaffe (varför?)
• Haft sex på: toalett, offentlig plats, 10 000 meters höjd (eller djup)
• Dansat onykter (har bara dansat en gång, och då var jag kär )
• Tagit livet av mig (än)
• Glömt min födelsedag (bara andras)
• Lärt mig tala flytande latin (Adversus solem ne loquitor)
• Slagit någon (bara blivit slagen)
• Dödat någon (människa)
• Hävdat att jag är bättre än jag är (svårt när man är bäst)
• Låst in mig på toaletten utan att tänka ”aldrig mer!” (nån gång ska jag väl få rätt)
• Genomfört en skolmassaker (bara fantiserat om det, i min ungdom)
• Publicerat en bok (det kommer)
• Blivit så förbannad att jag inte kan behärska mig (vilket jag är tacksam för)
• Gett upp utan att det kommit något gott ur det (endast förlorare säger att man aldrig ska ge upp)
• Tågluffat (hm…)
• Sagt att jag ääälskar att resa (för det gör jag inte)
• Gjort någon med barn (såvitt jag vet)
• Förnekat gud utan att uppriktigt mena det (det har vi gemensamt)
• Brytt mig om meningen med livet (jag har så många, och de ändrar sig hela tiden)

En del frågor infinner sig nu.

Fråga 1: Är det något av detta som jag önskat att jag gjort eller tänker göra?
Svar: Hm… tågluffa, tror jag, kanske… om det inte är för jobbigt.

Fråga två: Är det något som jag är särskilt stolt över att aldrig ha gjort?
Svar: Jag är imponerad över att jag faktiskt har dansat en gång.

Fråga tre: Kommer det en lista med saker som du HAR gjort?
Svar: Intressant tanke… kanske…

Jag uppmanar nu DIG att göra en liknande lista. Det var riktigt givande.

—
Andra bloggar om lista, IQ, tonnåring, kaffe, sex, dansa, födelsedag, latin, toalett, skolmassaker, ungdom, publicera, bok, förbannad, gud

Läs mer om: reflektioner

För varje bloggtext jag skriver finns det tio som inte blir skrivna. Dels på grund av tidsbrist, dels på grund av ambitionsförlamning.

Tidsbrist känner säkert de flesta till, men vad är ambitionsförlamning?

Jo, det är när ett ämne engagerar mig så mycket att jag vill skriva en lång och mycket tänkvärd och kanske till och med korrekturläst text om något som berör mig.

Jag kan vanka på morgonen eller gå med Dejsy eller låtsas jobba och tänka ut de mest initierade artiklarna eller uppsatserna om viktiga ting eller om personliga ting. Men jag skriver dem inte för att jag vill för mycket. Min ambition tar knäcken på mig. Jag har inte tid eller kraft att skriva de bästa sakerna.

Jag ser det som en bloggomognad hos mig.

Det finns två saker som utmärker en blogg. Nummer ett. Man får vara personlig. Vad man än skriver om så får man vara personlig. Och inte bara det! De bästa bloggarna ÄR personliga. Det är som jag skrev häromdagen, att den bra blogg är inte bra bara för att varje enskilt inlägg eller post eller vad man nu ska kalla det är bra, utan för att man dessutom lär känna människan bakom.

Nummer två. Man får skriva korta texter. Men det är där jag faller. Jag vill för mycket. Jag måste öva mig på att pytsa ut saker och ting i små lagoma portioner (till min kära korrläsare: jag menade att skriva lagoma).

Ett ämne som väldigt lätt överväldigar mig är min oro för det sätt på vilket vi behandlar den natur som vi behöver för att leva. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man gömmer sig bakom eller hur högt man klättrar på karriärstegen eller hur långt in i stadens skal man kryper: vi behöver alla en ren natur för att få frisk mat och rent vatten (hälsa och kärlek). Resten är tidsfördriv. Man kan inte äta pengar, trots att de inte luktar något.

Detta är ingen trend. Jag har bekymrat mig för det så länge jag kan minnas, och är uppväxt på en plats där jag själv sett vilken katastrofal väg ekonomisk egoism leder oss alla in på.

Jag var duktig i mitt inlägg om champagnen som snart inte kan tillverkas i Champagne. Där hittade jag en detalj och lyfte fram den som en metafor som kanske tala tydligare än all den statistik som jag bär omkring på i min bakficka (jag har 20 smålappar i min bakficka med saker som jag vill skriva i detta ämne).

Eller för att ta något annat viktigt. Jag har inte en enda gång under det dryga året som jag bloggat skrivit något om alla de fantastiska böcker som jag läser. Är de dåliga vill jag inte skriva om dem. Är de fantastiska blir jag så överväldigad att jag får ambitionsförlamning.

Kan jag inte bara skriva: Läs Strändernas svall av Eyvind Johnson. Så enkelt var det. Jag behöver inte bygga en ny hemsida varje gång något spännande fastnar i radarn.

Och nu börjar det bli likadant med brev. Jag fick ett viktigt brev från en viktig vän för två veckor sedan. Inom 1 2 3 4 5 sekunder hade jag skrivit ett två sidor långt svar. I huvudet. Jag har fortfarande inte skrivit det på papp… eh, på epost ännu.

Det är helt enkelt för stort och jag drabbas av ambitionsförlamning. Vi har utväxlat kanske tio andra korta mer triviala brev under tiden. De har varit överkomliga. Dem har jag klarat av. Till dig, du vet vem du är, säger jag bara. Jag har inte glömt och snart är det jullov…

Ibland blir det stora helt enkelt för stort, och då är det bara det lilla som räcker till.

Varför bloggar han

• Vad är en bra blogg?
• Varför bloggar han (del 1)
• Jaha, om vad då? (del 2)
• Och vad blev resultatet? (varför bloggar han, del 3)

—
Andra bloggar om: Eyvind Johnson, ambitionsförlamning, blogga

Läs mer om: bums.nu, reflektioner

Jag tog mig i kragen i går och gick hem ovanligt för tidigt. Det har varit lite för mycket den senaste tiden, för mycket jobb och november på samma gång.

Jag måste ha liknat ett mossigt och regntungt bergatroll där jag lufsade fram på Vadstenas gator, med skrikande oskulder flyende till höger och till vänster. (Jag tror till och med jag såg skogsråets rygg, men det var visst bara ett baktråg i en antikaffär).

Jag gick förbi en löpsedel som i flödet av världsnyheter hade hittat en kvinna som tjänat över 15 000 kronor på saker som hon sålt i sin garderob! Jag är säker på att jag inte skulle få ens hälften om jag sålde allt jag har i min lägenhet. (Och det tycker jag är bra. Jag gillar inte att äga för mycket saker. Det är så besvärligt.)

På grund av min trötthet och en naturlig viskositet började den mjuka hårddisken som jag burit med mig sedan födseln (nu placerad två meter upp i luften för att inte överhettas) sakta glida mig ur händerna. Som vanligt när hjärnan får lite spelrum så börjar han föra ett resonemang designat för att framhäva hans egen förträfflighet (ja, det är en han men jag säger inte vad hans namn är som börjar på X). Han, mr X, sa att jag borde få bra betalt om jag sålde honom. Kanske på Blocket.

Eftersom ingen sa emot honom fortsatte han säkert sitt resonemang in absurdum, som han har för vana, men jag slutade ganska snart att lyssna på honom (har hört allt förut). Jag är ganska säker på att han kände sig rätt belåten med sig själv, och nu sover han som ett barn.

Kanske borde passa på och sälja honom nu…

Nej, istället började mitt hjärta att pocka på min uppmärksamhet. Tänk om jag skulle sälja honom? Så stor och varm! Han skulle säkert vara värt flera miljoner!

Ja, jag skulle kunna bli miljonär. Men mitt hjärta är inte till salu. Hum hum, jag är allt bra dum, det är nog dags att lufsa hem nu…

”Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker
tvi vale för stort tryggt troll.

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.”

Ett gammalt bergatroll av Gustav Fröding

—
Andra bloggar om: pengar, miljonär, bergatroll, Gustav Fröding

Läs mer om: reflektioner

En kollega ringde till Corren och sa upp sin prenumeration efter 16 år. Jag hörde samtalet och blev glad då de inte frågade varför han ville säga upp den.

Jag blir alltid så sur då folk frågar det. ”Jaså, är det ett krav för att man ska få säga upp prenumerationen, att man kan motivera varför, det stod det inte om i villkoren som jag läste i alla fall”, gnäller jag som en gnällsjuk gubbe.

Jag tyckte det var proffsigt av Corren att inte fråga utan bara ta uppgifterna och göra det kollegan bad dem att göra: säga upp prenumerationen. Bara det. Punkt slut. Inget tjafs.

Skönt, så ska det vara, tänkte jag.

Men så tänkte inte min kollega. Han blev sur. ”Jaha, här säger man upp sin prenumeration efter 16 år och de frågar inte ens varför, precis som om jag inte betyder någonting för dem”, gnällde han som en gnällsjuk gubbe.

Tänk så olika man kan se på saker.

—
Andra bloggar om gnäll

Läs mer om: Jobbet, reflektioner

I Svenska dagbladet läser jag en lång och intressant artikel om hemundervisning. Man kan visst få tillstånd av kommunen att undervisa sina egna barn hemma. De slipper gå i skola i skolan!

Fantastiskt!

Att gå i grundskolan är som att hålla andan i nio år och hoppas att man överlever.

Först när man är klar med sina nio år kan man gå ut i världen, läka skadorna som skolan gett en och börja bli den person man egentligen är, börja lära sig saker, utvecklas som människa.

Det gäller bara att inte låta sig brytas ner under tiden, inte allt för mycket i alla fall. Skolan är en konstruerad värld som är helt onaturlig för barn att vistas i. Om jag får egna busungar någon gång så är det hemundervisning som gäller.

Det finns hopp!

Här är den intressanta och inspirerande artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_1271545.svd
Och nej, jag klagar inte på alla Sveriges lärare. Jag klagar på skolan.

—
Andra om Sverige, skola, hemundervisning, svd, grundskola, elever, lärare

Läs mer om: reflektioner

Ha! Här sitter jag och klagar på att Camilla Läckberg är en dålig översättare, så säger mamma:

– Du vet väl att ni är släkt?

– Va?

– Ja, hennes pappa är din pappas morbror.

(tystnad)

– Visste inte ens att farmor hade några syskon.

Slutsats: Camilla, allt är förlåtet! Du är bäst!

—
Andra bloggar om: Camilla Läckberg, deckare, Fjällbacka, Översättare, släkting

Läs mer om: reflektioner

I natt vaknade jag efter att ha drömt en mardröm. Jag drömde att jag skadesköt älgar med ett luftgevär.

Det sas förr att drömmarna är hjärnans sätt att bearbeta händelser som man varit med om under dagen. Jag undrar nu – vilka händelser var jag med om som fick mig att drömma detta? Var det melodifestivalen?

Fast nu säger många forskare att våra drömmar har samma orsak som vårt morgonstånd, som ett sätt att testa att viktiga funktioner fungerar…

Så här är det. Män brukar vakna med ett morgonstånd (en del mer jättelikt än andra). Kroppen, hjärnan, du anser att reproduktionsförmågan är så pass viktig att det första som du måste göra när du är på väg att vakna är… just det, se till att lilleman fungerar som han ska. Därav morgonstånd.

På samma sätt anses hjärnan, det vill säga den stora hjärnan, vara av viss betydelse för mannen, och det är som om hjärnan, kroppen, du inte litar på att den kan sova en hel natt och sedan vakna upp som om inget hade hänt. Nähä, den måste studsa omkring som ett rastlöst barn hela natten och flumma en massa dumma saker om skadeskjutna älgar bara för att övertyga sig om att den fortfarande lever.

Så mina nattens drömmar hade inget med melodifestivalen att göra eller att min hjärna ville skjuta sig själv. Den försökte bara leva.

Precis som alla vi andra.

—
Andra bloggar om: skjuta, älgar, luftgevär, melodifestival, morgonstånd, hjärna

Läs mer om: reflektioner