Tjoho, brorsans webbföretag är gasell. Deras företag, Nodeone, har vuxit med makalösa 3 346 procent på tre år. Till och med bättre än Holistic (som blev gasell tre år i rad). Jag var med i starten av detta äventyr, då företaget hette Webbredaktören, som sedan blev något annat, som sedan blev något annat.

Jag var så jäkla fattig då. Jag minns hur vi hade styrelsemöte ute på ett berg med utsikt över stora tankfartyg som tuffade in mot Göteborg. Där satt jag med min ångest och tänkte att om några år ska jag kanske tänka tillbaka på denna tid och minnas hur fattig jag var, nu när företaget är framgångsrikt.

Och så blev det. Nästan i alla fall. Jag är inte med i företaget sedan flera år tillbaka, men jag är lika stolt och glad över deras framgångar som jag är över mina.

Jag önskar bara att jag kunde sträcka mig tillbaka i tiden och säga till den ångestladdade Christer att allt kommer att ordna sig. En dag kommer du se tillbaka på den här dagen och veta att allt gick bra.

Fast vem vet, kanske har jag just gjort det. Kanske ska passa på och be mig klippa mig och skaffa mig ett riktigt jobb, medan jag ändå är i gång

Läs mer om: Familjen, internet, minns tillbaka

Morfar skulle ha fyllt 94 år i dag. Världens bästa morfar var min idol när jag var liten. Det är han fortfarande, förresten. Det var först några år efter hans död som jag insåg att han inte var perfekt. Jag kom på att min morfar var konflikträdd. Och kanske är det av honom som jag ärvt min väl utvecklade konflikträdsla.

När mamma och mormor brakade ihop om något så flydde han alltid till berget. Och jag följde förstås efter. ”När fruntimmer grälar gör en bäst i att hålla sig undan”, sa han alltid, och jag höll med (och det gör jag fortfarande) och sedan satt vi en timme eller fler och såg på sjön och båtarna och måsarna, och morfar rökte pipa och berättade om sin barndom och den tidens original. Och ingenting, ingenting i hela världen går upp emot det.

Jag blev bara glad då jag upptäckte att morfar också var konflikträdd. Då gör det ju inget att jag är det. ”Morfar var ju det.” Så nu har jag försonats med denna ”dåliga” sida av mig själv.

Ha! En gång när morfar var runt 80 år och jag runt 20-30-strecket så jobbade vi tillsammans vid hans hus, och fram på eftermiddagen var jag så trött att jag gick in för att vila – och somnade – medan morfar bara jobbade på som ingenting. Utklassad av en 80-åring alltså. Det var knäckande.

Fast mer knäckande är tanken på hur jag kommer bli när jag är gammal. Morfar har ju jobbat hårt hela livet, och även som 80-åring var han stark som en björn. Och jag som sitter och skrotar framför en dator hela dagarna, jag kommer väl vara rullstolsbunden vid 60…

Här uppfostrar jag upp världens bästa morfar.

Läs mer om: minns tillbaka

JV:s mamma var i luren i går frågade JV vad Maja kallade mig. Maja är i och för sig för liten för att kalla mig något alls, utom möjligen: Du där, tjänare! Ge mig mjölk! NU!

Men JV sa i alla fall att hon kallade mig tatay medan hon själv var nanay. JV:s mamma frågade om det var okej för mig att kallas tatay. Visst! hade JV svarat.

Varför skulle inte det vara okej? sa jag medan jag lekte ögonleken med Maja. Det går till så att jag ser in i hennes ögon, och hon ser in i mina, och så ser man vem som först faller till föga och börjar jollra på barnspråk. Jag förlorar alltid.

Jo, sa JV, nanay och tatay brukar anses vara lite naivt. Det används mest av the tribe people eller de fattiga. Överklasen brukar säga mom and dad efter amerikanskan. Medeklassen brukar säga mama och papa efter spanskan.

Och varför vill du säga nanay och tatay? frågade jag på jollrande barnspråk medan Maja himlade med ögonen och tänkte Guud, så enkel han är att få omkull.

För det är det traditionella språket, filippinska. Spanska och engelska är de gamla ockupationsmakternas språk. Jag förstår inte varför de ska anses finare, sa JV.

Sånt resonemang skriver jag förstås alltid under på, och förklarade att jag var en stolt tatay. Maja höll med.

JV skrattade till och sa: Snart kommer Maja säga nanay och tatay och det kommer hon göra i kanske 13 år. Sedan kommer hon börja tilltala oss vid förnamn.

Hm… det fick mig att tänka på ett dilemma jag hade vid den åldern. Helt plötsligt kunde jag inte säga mamma längre. Det lät för töntigt. Jag var rädd att bli retad i skolan om jag sa det. Men jag kunde inte säga morsan heller. Det lät alldeles för vulgärt. Min mamma var ingen morsa, minsann!

Så vad skulle jag säga? Inte kunde jag väl börja tilltala henne med förnamn. Det tyckte jag var en helt absurd tanke. Men så kom jag på att morfar alltid kallade henne Stina. Morfar hade velat döpa henne till Stina, men mormor hade vägrat. Hon tyckte att Stina andades underklass. I stället blev Stina morfars smeknamn på henne så länge han levde.

Aha! Där hade vi det. Jag började också kalla henne Stina.

Det där att jag inte kunde säga mamma var förstås bara en övergående fas. Liksom att jag inte kunde leka med mina gosedjur eller läsa sagor eller trodde att jag var tvungen att dricka alkohol (i alla fall låtsas) för att vara en riktig man.

Nu säger jag åter mamma till mamma. Fast ibland slinker det in en och annan Stina också. Särskilt när vi är i mammas föräldrahem (numera vår sommarstuga). Då kan Stina åter klinga genom dalen, liksom då morfar levde.

Ja, så det kan bli. Och tänk människor förr i tiden – de hade inte ens en blogg. Men de klarade sig ändå.

Läs mer om: Barnet, minns tillbaka

I dag ska du se upp, så du får energi, och du ska njuta av en grå himmel och lyssna till årets bästa melodifestivallåt. Och skulle du hitta ett gummi på marken så glöm inte att ta ta kort på det

Det gjorde i alla fall jag i dag.
För ett år sedan. Och två år sedan.

Läs mer om: minns tillbaka

Bildkälla

När jag var barn bestämde jag att då jag blev vuxen skulle jag minsann minnas hur det var att vara barn, så att jag skulle bli en bra vuxen.

Tyvärr är det det enda jag minns av min barndom.

Läs mer om: Barnet, minns tillbaka

Stöddig kille (till mig): Dö, grabben! Var inte jag skyldig dig en hundring?
Jag (osäker): N-nä-ä.
Stöddig kille (hötter med knytnäven under hakan): Det var tur för dig där, att du var ärlig. Annars hade du fått spö, vettu!

Så gick det till. Då. Nu är alla barn snälla.

Läs mer om: minns tillbaka

Såg jag en flock ejdrar där hannarna uppvaktade honorna med sitt karakteristiska ljud. Det ska de ju inte göra förrän till april-mars. De tror visst det är vår redan nu. På bilden ovan ser du inga ejdrar, bara ett hus på en ö. Ejdrarna är till höger i bild…

Hehe… mamma gillar inte ejderhanar, gudingar. De ligger ute till havs och ruggar tills det är dags att flyga inomskärs och jaga brudar. När de fullbordat sitt värv flyger de ut till ungkarlskobbarna igen och låter honorna föda upp och uppfostra de små alldeles själva…

En gång såg vi en naturfilm där en guding gjorde en hona sin kur. Sedan vaggade han i väg över berget och såg belåten ut. Man kunde höra bitterheten i mammas röst då hon fräste: ”Ja se där går han, nu när han haft sitt lilla roliga. Då är det läge att smita minsann…”

Hennes förhållande till ejderhanen blev inte bättre av att hon själv blev intensivt uppvaktad av en guding med storhetsvansinne. Varje morgon då hon kom ner till bryggan låg han där och sa: ”Ao! Ao! Ao!” och cirklade runt henne. När hon åkte iväg med båten för att hämta upp nät följde han med och cirklade runt båten, och hela förmiddagen då mamma stod på bryggan och rensade nät simmade han runt omkring och sträckte på halsen och slog med vingarna och lockade henne med fagra löften.

Här är ett träd som jag såg i dag. Det trodde det var vår och började knoppa. Taskigt för det!

Läs mer om: minns tillbaka, Rädda världen!

När jag flyttade till Vadstena december 2004 var jag sjuk, deppig, avhoppad från universitetet, arbetslös och fattig. Glad och kåt stegade jag så in på arbetsförmedlingen och bad om ett jobb. Det enda som fanns var en tjänst som arborist som legat ute i flera månader utan en enda sökande.

- Vad är det? sa jag.
- Det vet jag inte, sa arbetsförmedlingstjejen. Det är… eh… nåt avancerat eftersom ingen söker det… typ, svarva på industrin.
- Å, fy! sa jag. Jag vill inte jobba inom industrin!

Mötet slutade således med att jag INTE blev arborist utan montör på Electrolux. Jag monterade spisar och kylskåp i fyra månader. Jag var urusel på det och kan i efterhand konstatera att det var det sämsta jobbet jag någonsin haft (och då ska man inte klaga).

Grejen är att arbor betyder träd på latin. En abrorist är en sån där cool snubbe som klättrar upp i trän och sågar ner dem uppifrån och ner. De syns ofta i Vadstena som har många gamla trän lite varstans. Och jag var inte bara en avhoppad universitetsstudent utan också en utbildad och erfaren skogshuggare!

Jag hade med andra ord tagit det där jobbet direkt! Då hade det kanske varit jag som stod där och kapade granar i dag istället för att ramla in på ett kontor där jag ägnar min dag åt bloggande.

Vad coolt det skulle ha varit…

Läs mer om: minns tillbaka