Min jobbarkampis Drutten är med i Expressens söndagsbilaga i dag. Det är som en tävling mellan tre olika dieter: ISO-metoden, GI-metoden och Lågkolhydratmedoden (även känd som LCHF).
Vilken är bäst?
Lågkalorimetoden, vägen in i jojobantning
Lågkolhydratmetoden är den mest kontroversiella metoden av de tre, troligen för att det är den som mest skiljer sig från den traditionella (och av Socialstyrelsen sanktionerade) bantningesmetoden, nämligen lågkalorimetoden.
Lågkalorimetoden är ju nästan synonym med att banta. Jag är själv uppvuxen med den. Ja, med bantande kvinnor alltså. De som räknar kalorier och undviker fett. Intressant nog fanns inte den med i Expressens tävling. Kanske för att den inte fungerar.
Alla dieter som går ut på att man ska disciplinera sig är dödsdömda, som jag ser det. Alla dieter som går ut på att inte äta sig mätt är också dödsdömda. Att äta sig mätt är en sådan grundläggande del av vår natur, nedärvd från miljontals år tillbaka, att vi inte bara kan koppla bort den med ett nyårsöfte.
När man svälter kroppen ställer den om ämnesomsättningen så den ska kunna suga ut varenda liten uns näring den får. När man sedan återgår till sina gamla matvanor går man upp det man tappat – plus ytterligare några kilon. För att gå ner dem så måste man banta igen. Därmed är man fast i jojobantningsträsket.
Det är så korkat att bara Socialstyrelsen kan rekommendera det (och Viktväktarna som investerat miljoner och hela sin existens i den metoden).
Isodieten, för tillrättalagd?
ISO-dieten är skapad av Fredrik Paulún. Den går ut på att man ska äta lika mycket kolhydrater som fett och protein.
Vad ska man säga om den?
Tja sanningen är att ISO, GI och LCHF är rätt lika varandra. De går ut på att man ska minska på intaget av snabba kolhydrater eftersom kolhydrater ökar produktionen av insulin vilket är kroppens mest fettbildande hormon.
Det är rätt tänkt, och egentligen förstår jag inte varför förespråkarna av de tre olika metoderna tjafsar så mycket när de säger i princip samma sak.
Det kan jag tycka om ISO-dieten är att den känns väldigt tillrättalagd med sina tre exakt lika stora delar. Det är så fint förpackad, ser bra ut på papper. Men är det verkligen så att en exakt delning är tre är det optimala för våra kroppar?
Jag vet inte. Jag vet dock att ISO-dieten är navet i företaget Paulun med sina böcker, sina kurser och sina färdigförpackade ISO-matvaror.
GI-metoden, den mesiga medelvägen
GI står för glykemiskt index vilket är ett mått på hur snabbt kolhydraterna i maten vi äter påverkar vårt blodsocker och därmed också vår insulinproduktion. I princip säger GI-förespråkarna att vi ska byta ut snabba kolhydrater mot långsamma kolhydrater. Vitt bröd ersätts med grovt bröd med mera.
GI vill alltså samma sak som ISO och LCHF. Men där LCHF är den tuffaste metoden mot kolhydrater så är GI den snällaste metoden, därmed också de metoden som är enklast att följa, särskilt över tid.
Lågkolhydratmetoden (LCHF), den tuffa motreaktionen
LCHF är hårdast mot kolhydrater. I praktiken ska vi inte få i oss med än 10 procent kolhydrater (jämfört med ISO-dietens 33 procent).
Eftersom det i princip utesluter frukt och alla grönsaker som växer under jord innebär den i praktiken att man måste äta en himla massa kött och feta mejeriprodukter. Den är därmed den minst miljövänliga dieten.
Jag tror att LCHF är den mest effektiva bantningsmetoden av de tre, men jag undrar verkligen om den är så nyttig i längden. Då sympatiserar jag med med GI som säger att du får äta kolhydrater men håll noga koll på vilka kolhydrater du stoppar i dig.
LCHF-anhängarna är de som syns och hörs mest i debatten i dag. Jag tycker det är bra, för jag ser LCHF-metoden som en motreaktion på den förhärskande lågkalorimetoden som Viktväktarna med flera förespråkat sedan 50 år tillbaka, vilket har lett till fettskräck och äckliga lajtprodukter fulla med socker och kemikalier.
Det är bra att LCHF-anhängarna tar fajten… men personligen tror jag att verkligheten och våra kroppar är för komplicerade för enkla lösningar, och de flesta som testar LCHF kommer för eller senare plana ut på en nivå högre än 10 procent kolhydrater.
Naturmetoden då?
Jag vet inte om det finns någon metod som redan heter Naturmetoden. Nu inför i alla fall JAG en metoden som heter så. Den sammanfattar alla tre metoder ovan!
Jag sa ju att de tre metoderna ISO, GI och LCHF var rätt lika varandra. Deras största förtjänst är en sak som de har gemensamt. De utesluter all skräpmat! De utesluter socker och läsk och snabbmat och helfabrikat och allt godis och annan kemisk och processad skit som vi så gladeligen stoppar i oss (jag med, om ingen stoppar mig).
Det är en anledning till att alla tre metoder fungerar för viktminskning och bättre hälsa. Om de är optimala för alla människor i alla åldrar och skeenden i livet får vara osagt. Men de är alla bra dieter eftersom de leder till ett sundare liv.
Skillnaden mellan diet och bantning
En diet är den mat du äter. Punkt.
Bantning är en diet som syftar till viktnedgång. Punkt.
Att man har en speciell diet betyder inte att man bantar. Punkt.
Råkostdieten då
Ja, själv är jag ju råkostare till 85 procent. Det betyder att jag framförallt äter ekologisk frukt och grönsaker, nöter och alger som inte processats av industrin och so inte hettas upp över kroppstemperatur för att behålla råvarornas naturliga näringsinnehåll, enzymer och molekylstruktur.
Det är inte heller en bantningsdiet, och har samma förtjänst som ovan nämnda metoder att den utesluter all skräpmat.
Men men det är en annan historia som får berättas en annan gång. Besök gärna Råkost.se/Rawfoodrecept.com för att hitta en massa goda recept.
Läs mer om: hälsa, mat, råkost/raw food