– Jag vill skiljas. Jag älskar dig inte längre.
Ja, så sa hon. Hustrun till en av Sveriges högljuddaste och känsligaste bloggare som vill vara anonym.
Så här skrev han till mig:
Du är ju en av de få som uppskattar riktigt värde i en blogg, så jag tänkte på dig ikväll när jag satt och skrev. Jag skulle gärna ha dig som läsare. Gillar du så får du gärna länka, men utan att avslöja att du vet att det är jag som skriver.
Jag ska avslöja en hemlighet. Vill man att jag ska göra något måste man fjäska och stryka mitt ego medhårs (inte mothårs för då somnar jag). Jag vet, jag är svag.
Du kan alltså gå till blogg.alltombarn.se/ensammapappan
Mannen i fråga bär både sitt ego och sina känslor utanpå. Ibland retar han upp folk, i bland får han dem att smälta. Gärna på samma gång. Man vet aldrig riktigt vart man har honom, en riktig filuring är det…
Men en sak har alltid funnits som ett försonande och förlåtande drag. Hans kärlek till sin familj. Den har alltid varit äkta och stor. När vågorna rullat höga och man inte riktigt vetat om man ska lämna skeppet eller följa det till botten (i ett litet projekt vi båda var involverade i) så har jag alltid tänkt: Men han måste vara en vettig person ändå, varför skulle han annars hans vettiga fru vara gift med honom…
Nu kommer det inte vara så länge. Den viktigaste bojen som hållit kvar och förankrat honom har kapat linan.
Men jag tror det går bra ändå. Han har ju andra bojar i sitt liv. Eller som han själv säger:
Jag som normalt brukar ha full kontroll över min tillvaro står plötsligt mitt inför en situation där jag helt tappat kontrollen. Jag är som en kamikazepilot i ett okontrollerbart flygplan som helt gått i spinn. Det enda i min tillvaro som verkligen fungerar är kärleken till mina två barn.
Jag kan förstå att den nya bloggen är hemlig, både för familjens skull, och för det kan ge honom en chans att blogga om sånt som är viktigt, utan att tyngas av tidigare spektakel. Känner jag honom rätt kommer den dock inte vara anonym för alltid.
Under tiden kan du njuta (förlåt om det låter cyniskt) då en av landets största bloggbegåvningar går i spinn och brinner upp med krossat ego, rädsla, vrede, ånger, ångest, ensamhet och – inte minst – stor kärlek.
Heja Ensammapappan!
