Verkligheten är bra för den som saknar fantasi
Jag träffade Shirin för första gången för en vecka sedan, och nästa torsdag ska jag träffa henne igen. Låter spännande det där med att bli tio år yngre… Fast å andra sidan mår jag ju tio gånger bättre i dag än för tio år sedan, så jag vet inte om jag vill bli tio år yngre… hm…
Nätt o lätt och Bara Saraaa var mycket besvikna att Johan ”Plexus” Oldenmark kom till kontoret just den dagen de var på kurs i Stenungssund.
Ännu mer besvikna blev då när jag berättade att jag skulle träffa Daniel Theorin i Stockholm. De hade varit mycket tydliga på den punkten – Daniel ska komma till Motala.
Bha! Precis som om de inte har tillräckligt med snygga pojkar på kontoret som det är…
Vi hade middag med ett gäng sköna idrottare i kväll. Tolv personer blev vi till slut. Och det var jättekul. Här är jag mellan Soffan och Åsa. Jag utmanade dem på pole dance, och synd för mig så antog de utmaningen. Nu måste jag träna stenhårt tills nästa gång jag kommer till stan för då, då jäklar ska grabben greppa polen…
Uppdaterat: Till skillnad från lata mig har Åsa skrivit en utförlig presentation om gänget på middagen: ehrnholm.se/2011/02/16/holisticdinner. Soffan har publicerat den beskrivning av gästerna som jag skrev i ett brev… den sanna bilden av våra kära idrottare: soffans.se/2011/02/alla-goda-ting-ar-tre
Musse Hasselvall höll oss trollbundna då han delade med sig av sina erfarenheter som nybörjare till häst.
Bara en historia: Han skulle dela ut pris för tjejer som tävlat i fälttävlan, vilket är en livsfarlig sport. Mamman till vinnaren varnade honom då han skulle dela ut priset och fotograferas bredvid hästen. Hästen gillar inte killar och kan bli tjurig. Men se det gick ju bra. Hästen verkade inte bry sig ett ett dugg om honom. När han nämnde för till den 14-åriga ryttarinnan svarade hon: ”Det är för att du är en sådan fjolla!”
Ja, just det. Det där ska jag göra…
I går fick vi besök av Johan Oldenmark, eller Dunderklumpen som han brukar kalla sig själv.
Johan är kanske mest känd som gladiatorn Plexus, men har en lång karriär bakom sig som kroppsbyggare och föreläsare. Han är en ambassadör för Holistic, och vi hoppas kunna återkomma med många spännande nyheter under året.
I går förberedde oss genom att baka en raw food-tårta som vi gav det passande namnet gladiatortårta.
Raw food- Pontus bakade…
Hanna Spång (dotter till Maria på marknadsavdelningen) fotograferade medan resten av gänget ivrigt väntade på en möjlighet att få provsmaka.
En jobbarkompis ringde i går och frågade vad vi gör nu. Jag sa som sanningen var: ”Vi har just blivit bjudna på lunch, sedan ska vi på spa, sedan på thaimassage och därefter ska vi äta en lyxmiddag.”
Och det värsta är att det är sant. Vi blev bjudna på lunch. Sedan besökte vi ett spa (som råkar ligga i Stockholms största hotell och är en del av en rikstäckande kedja och som ville bli kund till oss). Sedan gick vi faktiskt på thaimassage. Det hade dock inget med jobbet att göra…
Jag minns inte när jag varit så förkyld senast. Samma ögonblick som jag satt på bussen hem från Arlanda efter vår resa till Filippinerna, så kände jag hur det började klia i halsen. Nu är hela familjen sjuk. Dessutom så börjar mitt vinterknä krångla, så jag släpar mig fram på Stockholms gator med mitt stela ben och min hesa röst och fräser ut snor ur näsan var och varannan meter. Nog kan man unna sig en timmes oljemassage då?
Broder Grimm håller med mig. Så jag bokade in honom också. Vi hittade ett supertrevligt massageställe som drivs av tre systrar och en bror som tog hand om oss som om vi vore kungar.
Och 18.45 på kvällen blev det middag med en annan stor kund. Och för första gången i mitt liv (trots att jag är uppvuxen i Strömstad) åt jag musslor. Jag blev ju fiskfrälst i Filippinerna och gick från att bara äta frukt till att bara äta fisk, men mer om det en annan gång).
Och förutom god mat, skön massage, trevliga människor, solsken och sköna promenader genom ett glatt Stockholm har jag och Pelle hittat vårt nya stamställe i Hansons hotell.
Inte nog med att det ligger centralt och är jättefint och trevligt och har god mat. Det var bra pris också. Jag har bott på vandrarhem som är dyrare än det här! Så fick vi lite kändisskvaller också. Hotellet hete Brunnen förut (det gör det fortfarande på Googles karta) och alla ståuppkomiker som är med i programmet ”Släng dig i brunnen” bor här.
Jag frågade om det var sure och tråkiga i verkligheten, men det var de inte. De brukar vara uppspelta och taggade och svepa en cappuccino i baren innan de gick för att uppträda. På tal om kändisar som mötte jag Ernst Kirchsteiger.
Jag frågade om han ville ha min autograf, och han blev jätteglad.
Det här är tredje gången som jag är med i radion (mina 15 minuter av berömmelse är slut).
Första gången var jag och min kompis Lina med i lokalradion då vi hade en utställning i hop, hon med sina foton, jag med mina dikter.
Andra gången var för två år sedan då jag var med i Blogg-SM, och Tyskungen, som han kallade sig då, den den Klaus som sedan vann hela ståhejet, han sa snopp i radion och ojade sig om det i sin blogg, varpå jag skrev att jag skulle vara värre och säga kuk i radion. Föga anade jag då att jag faktiskt skulle bli tvungen att säga det onämnbara ordet, men den förbaskade radioprataren på RIX FM hade läst min blogg och utmanade mig att säga det jag sedan sa.
Men i dag slapp jag prata om dylika ting. I dag pratade jag om Bumsofanter i P4:s Karlavagnen.
När jag kom fram till Reservatet STHLM i måndags kväll hade jag fått e-post från producenten av Karlavagnen som ville prata med mig om mina Bumsofanter. Det var radioprataren och konstnären Stina Wolter som hade sett dem och önskat få med mig i programmet. I dag var temat ”Våren och jag” och de tyckte att där kunde nog Bumsofanterna passa in.
Så jag pratade med producenten, Johanna, och det bestämdes att de skulle ringa upp mig halv elva i kväll. Jag hann precis hem från min resa och ramlat in med packning, fru, barn och hund då de ringde. Det var lite nervöst men mest roligt. Jag har aldrig pratat inför ”ett antal hundra tusen personer” som hon sa, Stina…
Om du inte hörde min vackra stämma ljuda ut över eternejederna så kommer det att dyka upp på den här sidan inom kort, hoppas jag: sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3117
Läs mer om: Bumsofanter, kändisar
– Jag vill skiljas. Jag älskar dig inte längre.
Ja, så sa hon. Hustrun till en av Sveriges högljuddaste och känsligaste bloggare som vill vara anonym.
Så här skrev han till mig:
Du är ju en av de få som uppskattar riktigt värde i en blogg, så jag tänkte på dig ikväll när jag satt och skrev. Jag skulle gärna ha dig som läsare. Gillar du så får du gärna länka, men utan att avslöja att du vet att det är jag som skriver.
Jag ska avslöja en hemlighet. Vill man att jag ska göra något måste man fjäska och stryka mitt ego medhårs (inte mothårs för då somnar jag). Jag vet, jag är svag.
Du kan alltså gå till blogg.alltombarn.se/ensammapappan
Mannen i fråga bär både sitt ego och sina känslor utanpå. Ibland retar han upp folk, i bland får han dem att smälta. Gärna på samma gång. Man vet aldrig riktigt vart man har honom, en riktig filuring är det…
Men en sak har alltid funnits som ett försonande och förlåtande drag. Hans kärlek till sin familj. Den har alltid varit äkta och stor. När vågorna rullat höga och man inte riktigt vetat om man ska lämna skeppet eller följa det till botten (i ett litet projekt vi båda var involverade i) så har jag alltid tänkt: Men han måste vara en vettig person ändå, varför skulle han annars hans vettiga fru vara gift med honom…
Nu kommer det inte vara så länge. Den viktigaste bojen som hållit kvar och förankrat honom har kapat linan.
Men jag tror det går bra ändå. Han har ju andra bojar i sitt liv. Eller som han själv säger:
Jag som normalt brukar ha full kontroll över min tillvaro står plötsligt mitt inför en situation där jag helt tappat kontrollen. Jag är som en kamikazepilot i ett okontrollerbart flygplan som helt gått i spinn. Det enda i min tillvaro som verkligen fungerar är kärleken till mina två barn.
Jag kan förstå att den nya bloggen är hemlig, både för familjens skull, och för det kan ge honom en chans att blogga om sånt som är viktigt, utan att tyngas av tidigare spektakel. Känner jag honom rätt kommer den dock inte vara anonym för alltid.
Under tiden kan du njuta (förlåt om det låter cyniskt) då en av landets största bloggbegåvningar går i spinn och brinner upp med krossat ego, rädsla, vrede, ånger, ångest, ensamhet och – inte minst – stor kärlek.
Heja Ensammapappan!
Angående mitt inlägg om att skaffa en tredje hustru frågade Imse om inte JV skulle skaffa sig en extra man. Tja, det kan hon väl göra. Hoppas hon skaffar en rik karl…
Senast i går läste jag en spännande artikel om fotografen Lee Miller i senaste numret av Icakuriren. En del av Lee Millers bilder ska visst visas på Mjellby konstmuseum i Halmstad i sommar.
Hon var tillsammans med konstnären Ray Man som var surrealist och ville leva i ett fritt förhållande. Tyvärr tänkte han inte på vad det innebar, nämligen att det även skulle omfatta hans flickvän. Då hon började leva ut sina lustar blev han så svartsjuk att han nästan blev galen och nästan tog livet av sig.
Så kan det också gå, hehe…
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
