Trean har visat alla tre filmer i helgen. Om du inte rokade se dem – läs boken istället, för den är mycket bättre, eller kolla in den här filmen som dessutom bidrar med ett mycket mer logiskt slut…
Då börjar Ivanhoe på TV 3. Det är en kär nyårstradition sedan barnsben att se Ivanhoe och äta spagetti på nyårsdagen. Så även i år. Kan en pojke någonsin bli för gammal för nobla riddare och sköna jungfrur? Nej!
I går åkte jag hem. I dag ringde mamma och frågade hur jag mådde. Jag hade ju inte uppdaterat bloggen på hela dagen, så hon var orolig att jag var sjuk.
Lite rätt hade hon. Jag fick en förkylning i det kalla och fuktiga dimmorna kring Göteborg med omnejd. Så i dag har jag frusit och druckit JV:s specialblandning mot onda halsar: varmt vatten, citron, honung och ingefära.
Och så har jag sett på Saltkråkan, långfilmen. Jag såg en halv minut av den filmen när jag var liten och blev helt betagen. De var utklädda till sjörövare och slogs i en övergiven fiskebåt som hette Albertina: ”Albertina, det var det skeppets namn, pumpa läns!”
Jag var så fascinerad av äventyret, och det faktum att vuxna lekte med barn! Det kunde jag inte släppa. Jag bar med mig den synen ända upp i vuxen ålder. Jag undrade vad det var för scen jag hade sett, visste inte att det var en långfilm, och blev alltid så besviken då den scenen aldrig dök upp då jag såg repriser av teveserien.
Det dröjde 39 år innan jag fick se hela filmen. Det var så coolt att äntligen få se hela filmen. Det är ju skillnad på gårdagens filmer och dagens. Tempot är ett helt annat. Men visst är det härligt med Saltkråkan, sommar och skärgårdsrommantik.
Filmen och hela teveserien är inspelad i en brytningstid då den gamla tiden mötte den nya tidens turister från stan. Det är visserligen inspelat i Stockholms skärgård, men som gammalskärgårdsbo från Västkusten känner jag ändå igen mycket från min barndom.
Då fanns det fortfarande rester kvar av den gamla stammens slit, och en och annan gammal gubbe som kunder berätta historier fanns det också. Min morfar bland annat.
Nu finns det väl inga gubbar kvar från den gamla stammen, och inte så mycket andra spår heller från deras slit. Det är inte utan att man blir lite nostalgisk.
Denna klassiker älskade jag som barn, men SVT får inte längre visa den på grund av rättighetsproblem. Men på Bums.nu kan du njuta av denna underbara saga:
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.