Alla sa att 8 januari var ett bra datum. Vi hade valt rätt. Det sade man både där och sedan hemma i Sverige. Säkert av olika anledning. Men man var överens. Det skulle bli ett lyckligt äktenskap.
Så var det äntligen dags. Den natten hade JV sovit hos mig. Vi skulle ju ändå gifta oss nästa dag. Som vanligt tvättade jag mig i brunnen utanför. Det är härligt svalkande skönt och jag vill inte stressa.
Runt omkring mig är ljuden: grisarna som gruffar, hönorna som kucklar. Folk som ropar till varandra inifrån huset. Någon cyklar förbi utanför. Vinden sveper genom palmbladen. Hundarna får något att skälla på och rusar i väg.
Det ärdagen då jag skulle gifta mig. Jag står blind med schampo i ögonen och sträcker mig efter plastskopan i hinken med vatten. Sköljer håret, drar med handen över ögonen, sköljer igen.
Hundarna gruffar en bit bort. Störst är Busty, han är anföraren. De andra följer efter honom. Det är en härdad krigare, full med ärr och sår efter ett liv i strid med andra hundar. På kvällen vill han inget hellre än att bli kliad av sin husse. Den store kämpen blir en valp då, när mörkret faller och man samlas inomhus, en valp som bara vill ha kärlek.
Han kommer tillbaka då jag torkar mig. Han håller svansen högt, ser upprörd och energisk ut. Tänk att det var en hund som vågade passera förbi strax utanför hans domäner? Han ser upprörd ut – och upprymd på samma gång. Hans kvinnor kommer efter, Fiona och Popipo. Det tog det hela med större ro än han.
JV ropar på mig genom fönstret. Hon har hämtat nystrukna kläder och ber mig komma in. ”Du kan bli förkyld”, säger hon. Jag blev förkyld första kvällen jag sov i huset, på grund av fläkten som blåste i mitt ansikte. Sedan dess är jag föremålet för ständiga omsorger. JV tycker inte om att jag tvättar mig utomhus, trots att det redan är över 25 grader varmt. Hon vill att jag ska tvätta mig på toaletten, den mörka toaletten som är ett litet rum gjort av betong. Jag vägrar. Det är en särskild njutning att tvätta sig utomhus. Jag passar på att råka mig också, noga. Det är dagen då jag ska gifta mig.
Saker som jag minns: att jag skulle ha långbyxor och skor. Det hade redan hunnit bli ovant för mig. Innan jag tog på mig skjortan som var köpt enkom för den här dagen lade JV en liten frottéhandduk på min nacke. Man gör så. Den suger upp svetten.
Jag minns att jag blev stressad och nervös för tiden, vilket också är ovanligt för mig. Kunde inte förstå att ingen annan var nervös. Vi skulle ju vara där vid tio.
Vi hade varit där förut. Där var stadshuset, där borgmästaren var kung. JV:s mamma jobbade där. Hon vare viceborgmästarens närmaste medarbetare. Borgmästaren tyckte inte om henne eftersom hon var god vän med den tidigare borgmästaren som blivit parlamentsledamot i Manila. Han hade försökt bli av med henne, men hon hade för många vänner för högt upp.
Först hade JV inte velat att vi skulle gifta oss inför mannen som velat bli av med hennes mamma, men sedan var det ingen som sa något om det. Det hade varit tal om att skriva till parlamentsledamot, familjevännen, och be honom göra det. Men han fanns långt borta. Saken dog ut.
Första gången vi var i stadshuset fick vi gå till först den ena personen som satt bakom en jättelik antik skrivmaskin till en annan. De satte tre papper och karbonpapper i skrivmaskinen och skrev, lämnade till någon som satt bakom som skrev under med en penna, fick det tillbaka, skrev igen, skickade till någon annan.
Det hela var nervöst. Men de var alla vänner, vänner till mama. de var med i kyrkokören. Jag hade varit på fest med dem. Det skulle nog gå bra.
JV pekar på en vägg där jättelika handbundna böcker ligger staplade från golv till tak. ”Där är alla våra skolbetyg”, sa hon. ”Finns dina skolbetyg där?” ss jag och föreställde mig vad som skulle hända vid en brand. ”Ja, där finns allt man kan läsa om mig”, sa hon. Jag tyckte det var underligt.
Till slut fick vi träffa borgmästaren för att få en tid för vigseln. Det var mycket folk där, alla nytvättade, rena och med sina papper ordentligt samlade i foldrar. Man gick fram till en trä bänk och sa sitt ärende till en ung man i vit skjorta, stora svarta tygbyxor och alldeles för stora svarta skor. Han skrev ärendet på en lapp och gav det till en annan ung man i vit skjorta, stora svarta tygbyxor och alldeles för stora svarta skor. Han gick in med den till ett annat rum. Jag kunde se att det satt folk där inne också.
Så gick det till. Dörren öppnades och stängdes av en gammal gubbe. En annan ung man gick och sopade och folket som trängdes utanför fick flytta sig för honom med jämna mellanrum, som om han sopade bort en våg från en strand, men när han passerat föll vågen tillbaka igen, med en suckande regelbundenhet. Ibland försvann mannen som gått in med lappen. En kvinna kom ut istället. Jag kände igen henne. Det var också en från kören, en allierad. Hon log. Sade något, en diskussion uppstod. Hon försvann in igen. Mannen som gick med lappar kom tillbaka.
JV sa att alla som stod där sökte jobb. Och alla som jobbade där var borgmästerns män. De hade stött honom i valet, och som tack var han tvungen att ge dem arbete, men det enda arbetet han hade makt att ge dem var på stadshuset. Det var därför det fanns så många som nitiskt utförde till synes meningslösa uppgifter. De tillhörde de lyckliga. De som hade jobb. Det var därför borgmästaren ville bli av med mama. För att ge hennes jobb till någon av sina egna. Så går det till.
Alla tittade på mig. Ingen ville låtsas om det, men alla gjorde det. Jag försökte verka oberörd. Till slut fick vi komma in. Överallt satt folk på plaststolar. Borgmästaren satt bakom ett bord. Han hade en hawaiiskjorta uppknäppt ända ner till magen och var den fulaste man jag någonsin sett.
Han fick en lapp och såg frånvarande ut. Sedan sa han något rakt ut i luften. Den som ärendet gällde gick och satte sig framför honom, men alla i rummet lyssnade, och ingen var blyg för att ge sin mening om vad det nu gällde. Där fanns inga hemligheter.
JV frågade om borgmästaren i min stad gjorde likadant, tog emot folket på det här viset. Jag höll på att brista ut i ett fnissanfall trots min nervositet. Till slut fick vi komma fram. Vi satt öga mot öga med fienden. Mama hade kommit in, och andra vänner från kyrkokören. De stod överallt, märkte jag nu. De hade omringat borgmästaren. Jag behövde inte säga så mycket. JV skötte vår talan, och andra omkring oss lade sig i.
Det var då han sa 8 januari. Kom tillbaka 8 januari, sade han, så ska jag viga er då. Jag kan inte säga vilken tid på dagen förrän dagen innan. Presidenten skulle komma på besök den dagen, och av säkerhetsskäl fick man inte veta vilken tid hon skulle komma förrän så sent som möjligt.
Kanske var det därför som alla tog det så lugnt den dagen jag skulle gifta mig. De visste att vi skulle få vänta.
*
Det kom till slut en minimal Suzukilastbil och hämtade upp oss. Jag satt fram. Som vanligt fick jag inte plats med benen utan satt på snedden med knäna skavande mot plåten. Golvet var upprostat och jag såg marken under då vi skumpade fram på den leriga stigen.
Det var en lyx att åka bli redan från huset. Bara några stycken åkte med. De andra gick ut till vägen och väntade på en cykeltaxi. De skulle komma ifatt oss senare.
Vi stannade utanför glassbaren. JV:s vänner, de homosexuella männen, satt där som vanligt och smuttade på nån färgrann isglass. De gjorde slängkyssar åt JV och flirtade med mig. Frågade om jag inte hade ändrat mig ändå. Jag skrattade. JV skrattade. Vi var båda lite nervösa, båda glada och upprymda, borta lite tankspridda och förvirrade. Vi gick in.
Sedan började väntan. Vi satt utanför viceborgmästarens kontor där mama och hennes vänner arbetade. Det var lugnare där. Vi väntade i två timmar, kanske tre. Men vi hade det bra. Jag hade med mig mitt anteckningsblock som alltid, och vi spelade hänga gubbe, luffarschack och tjugo frågor. Vi hade det trevligt. Nervositeten lade sig.
Det var då jag kände det. Det kändes som om min morfar var där. Min älskade morfar som lämnat oss några år tidigare, och som JV aldrig skulle få träffa. Han såg på oss och gav sitt gillande.
”Den tjej som kan sitta glad och spela luffarschack innan hon ska gifta sig, det är den rätta flickan för min Kittan. Kittan, det var jag det. Det var vad jag kallade mig innan jag lärde mig säga mitt namn.
Att mormor redan hade gett sitt gillande visste jag. Mormor fanns inte heller ibland oss längre. Men hon fanns inom mig. Jag kunde se på JV med hennes ögon, och höra hennes stränga röst då hon strävt gav sitt godkännande. JV var skötsam, renlig, ärlig, hårt arbetande och duktig med pengar. Det tyckte mormor om.
Morfar såg att hon var snäll och tyckte om barn och djur och hon gillade att spela luffarschack innan hon skulle gifta sig. Det gillade han. Jag hade båda deras godkännande, och det betydde mycket för mig. De tillhör en annan generation, ett annat liv, ett annat lidande, ett annat slitande som jag inte kunde föreställa mig. Deras arv vägde tungt inom mig.
Jag berättade det för JV. ”Han är här, morfar”, sa jag, ”och han har gett dig sitt godkännande.” – ”Det känns bra!” sade hon.
*
Jag ska inte bli långrandig. Världens fulaste man vigde oss, han som velat mota bort mama och sätta sin egen gubbe i hennes ställe. Men det var glömt nu. Alla var glada och stolta. Han med.
Sedan var det stor bröllopsfest hemma. Alla kom. Först mamas arbetskamrater som kom lagom för att få lunch. Sedan alla grannarna. Sedan kom JV:s vänner. Frampå eftermiddagen kom alla hennes arbetskamrater i minibussar. De hade invigt en bank. De var alla beresta och vana vid internationella kontakter och frågade mig mycket om Sverige och sade att de skulle komma och hälsa på en dag.
Det var en rolig fest. Tre helstekta grisar gick åt. En var slaktad och stekt kvällen innan. den gick åt först. En annan hade slaktats medan vi gifte oss. Mitt under festligheterna hörde jag den tredje skrika i ångest. Det var hans tur. Då blev jag tvungen att gå undan.
Jag trodde mig ha sett tillräckligt med grisar och höns slaktas under min vistelse för att ha vant mig. Men den här skar rakt igenom mig som en vass kniv. Jag stod vid öppen bland glada vänner och var inte beredd.
Jag vet inte eller minns inte vem som åt den sista grisen. Vi gav oss av på kvällen. Vi sov på ett spa den natten. Det var vår smekmånad.
Två hundra gäster kom till huset den dagen, och alla kunde äta så mycket de ville. Det var 8 januari 2008. Alla sa att det var ett bra datum att gifta sig på. De sa att det skulle bli ett lyckligt äktenskap, och där fick de ju rätt.
Läs mer om: filippinerna, JV, minns tillbaka
