Mindanao i Filippinerna för ett år sedan:
Samma ställe i dag:
För ett år sedan exakt var jag och JV och Maja och hälsade på hos JV:s föräldrar som bor precis där stormen var som värst. JV:s hem klarade sig helt oskatt, men bara 50 meter från tomtgränsen går en sluttning ner till en dalgång där alla husen sköljdes bort. Ibland blir man påmind om hur skört livet är och hur tunn gränsen kan vara mellan välmående och katastrof.
När vi åkte till Filippinerna förra året kom det en stor storm till Sverige. Arlanda stängde dagen efter att vi hade åkt. Då var vi glada att ha undkommit stormen. I dag är vi glada att vi är hemma i Sverige och undkommit en storm igen. Fast det är förstås en skillnad. När det var storm i Sverige så stod tågen. I Filippinerna är tusentals försvunna och hundratals döda.
I Cagayan de Oro som visas på nyheterna har JV:s gamla arbetsgivare sitt huvudkontor. För ett år sedan var vi där på julfest. I dag fick JV kontakt med två arbetskamrater som satt på taket på sitt hus hela natten och väntade på räddning.
Organisationen som JV arbetade med ägnade sig och freds- och utvecklingsfrågor, och JV har varit med att rädda folk från översvämningar förut. Det skulle hon gjort nu också om vi inte ödet ville annorlunda. Nu ligger hon i sängen och leker med Maj som skrattar så hon kiknar.
Ödet slår olika.
Skönt att vi är hemma i Sverige i år.
Läs mer om: filippinerna
























