Verkligheten som jag ser den
Och på söndagen åkte vi helikopter. Jag var på väg att få åka helikopter då jag var fem-sex år ungefär och jag var med pappa och storebror på Näsinge flygfält. Men så bestämde vi att vi skulle åka nästa år istället… och så blev det inget av. Nu, typ trettiofem år senare, blev det äntligen av. Druttens sambo som syns här hade samma erfarenhet då man kunde flyga helikopter på Skänninge marknad, och hans pappa sa år ut och år in att de inte hade år utan skulle åka nästa år…
Läs mer om: dagbok
Jag och Drutten var på mässa i helgen… Eller rättare sagt. Vi trodde att det skulle vara en slags mässa, men det var en marknad. Vår monter… Vårt marknadsstånd var i en båthall. Det såg inte så kul ut när vi kom. Och det luktade inte så gott heller. Men vi sa att det skulle bli bättre då det var fullt med stånd och besökare.
Man får betala dyrt för att få något gratis…
Konserten drog mycket folk…
Men visst kom det en del folk till oss…
Eftersom Druttens bror och familj bor där kunde vi bo en gästlägenhet. När vi såg hur stor och fin den var fick vi rycket och ringe upp våra respektve och tvingade dem att komma ut till oss på lördagen… Jag tyckte det var en fin bild med Maja i Druttens och hennes sambos knä, men Druttens kommentar var: ”Men usch, fy då! Vi ser ju ut som en familj!”
Och på söndagen åkte vi helikopter. Jag var på väg att få åka helikopter då jag var fem-sex år ungefär och jag var med pappa och storebror på Näsinge flygfält. Men så bestämde vi att vi skulle åka nästa år istället… och så blev det inget av. Nu, typ trettiofem år senare, blev det äntligen av. Druttens sambo som syns här hade samma erfarenhet då man kunde flyga helikopter på Skänninge marknad, och hans pappa sa år ut och år in att de inte hade år utan skulle åka nästa år…
Jag sa klippa ihop en film så fort jag hinner… I morgon ska jag åka till reservatet och träffa gladiatorn Plexus. Vi ska bryta arm. Sedan ska jag åka till Ytterjärna, för på tisdag ska vi hålla kurs för idrottare. På lördag ska jag dema på Globen, och på söndag fyller jag fyrtio. Dås ka jag åka hem.
Så sa jag, och jag menade det också. Jag gör så nu, sedan Dejsy lämnat mig. Jag antastar främmande hundar med min kärlek. Eller ja — de flesta vi träffar är ju gamla vänner till Dejsy, de känner mig.
Fast jag träffade en ny bekantskap. En vacker, vit dam som hette Madeleine. Hon gillade at bli klappad på ryggen, satte sig ner och njöt. Gubben som vallades av henne gav mig kopplet och sa: ”Då kan du ta henne så går jag hem och äter middag, för bli klappad på ryggen kan hon bli hur länge som helst.” Sedan skattade han och hade ingen aning om hur nära det var att jag tagit kopplet och gått i väg med hans hund…
Sedan träffade vi kompisen Mums. Och Mums var hundvakt åt en tibetansk spaniel som han var svartsjuk på, så jag fick bara klappa Mums. Sedan kom en av Dejsys riktiga gamla vänner fram…
Den där tanten är 97 år gammal och älskade Dejsy. Hon brukar ropa på långt håll att hon vill hälsa ”på den där lille”. Och eftersom hon inte kan böja sig ner, så lyfter jag altid upp Dejsy till hennes ansikte så hon får gosa och prata med henne, och säga ”vi är nästan lika gamla, du och jag”.
Nu fick hon vet att vi tagit adjö av Dejsy för hon hade blivit för gammal och fått diskbrock. ”Men jagdå, ska de ta dö på mig med när jag blir för gammal och sjuk?” sa 97-åringen. Sedan berättade hon att hennes man gått bort för en vecka sedan. ”Men jag är ju van att bo ensam sedan flera år eftersom han låg på hemmet. Och det är så mycket att ordna och göra nu så man hinner inte med att sörja. Men det blir väl värre sen.”
När hon tog sina gåstavar och skulle gå sa hon: ”Det värsta är att jag inte är kry heller. Jag vill vara likadan som jag var förr!” Sedan plirade hon med sina pillemariska ögon som alltid ler och pinnade i väg i en fart som jag skulle haft svårt att hinna med i.
Maja sa att vi kunde gå hem nu. Det kommer nog inga fler kompisar i dag. Solen sjönk i Vättern som kluckade mot stenarna. Finklädda människor gick förväntansfullt mot slottet där en operasångerska sjöng upp. Några tappra badade i det 16-gradiga vattnet.
Jag andades in den varma kvällsluften och tänkte att livet är vackert. JV mumlade något om ”svensk sommar” och ”Maja är bara till hälften viking” och stoppade om henne, så hon kunde sova gott på vägen hem.
Jag skrämde upp familjen rejält då jag sa att vi skulle ut i skogen och plocka bär. Det har varit väldigt svårt att komma ut i år. Man möts av en ogenomtränglig vägg av broms, flugor, mygg och rosa elefanter — mer än någonsin.
Så i veckan utrustade jag familjen med armerade mygghattar, myggnät, myggkalsonger och laddade ner alla ifåneappar jag kunde hitta i ärendet. Så gav vi oss iväg.
Och det fungerade väl. Jag plockade. JV plockade. Maja sov… eller bluddrade för sig själv och underhöll oss med anekdoter från sin stormiga ungdom.
Så det blev en del till slut. Ska jag ha till Majas dop!
Jag fick bilen servad och besiktigad i dag. Det kostade inte 35 000 som en jobbarkompis fick hosta upp för inte så länge sedan.
Sedan ville Bara Saraaa testa hur det känns och vara mig, så hon satte sig vid mitt bord och bloggade (vilket jag fann orättvist eftersom jag bara bloggar 50 procent av arbetstiden). Innan dess, utanför bild, hade jag provat hur det är att vara Sara. Det gjorde mig vimmelkantig.
När jag kom hem somnade jag på golvet. Soffan var upptagen:
Nu ska jag ta med mig familjen ut i skogen och plocka bär 
Förra onsdagen gjorde jag 30 armhävningar och 30 sittupp och stavgick i en timme.
Det var början på mitt nya liv. Igen.
Jag skulle träna varje dag…
Problemet var bara att jag fick sån träningsvärk att jag inte kunnat (orkat) träna sedan dess.
Men ikväll! I kväll smäller det.
Då börjar jag mitt nya liv…
Läs mer om: dagbok
I mitt förra inlägg avslutar jag med frågan: Vad gör man en ledig söndag, alldeles solo?
Imse svarade: Städa och baka.
Hm, ett rätt att två. Inte så dåligt.
Frågan är nu — vad ska jag baka?
Ge mig ett tips!
Läs mer om: dagbok
Jag snubblade tillbaka till jobbet vid lunch och mötte en gammal utlevad ex-arbetskamrat som hade mycket att berätta: han hade skiljt sig och flyttat till en ny stad för han ville inte vara singel i Vadstena, och såfrugan hade flyttat till samma stad för barnens skull.
Och rätt som det var dyker det upp en yogatjej på andra sidan. Och trottoaren är smal och bilar susar förbi, och där står jag och vänder mig från sida till sida och talar med båda två på samma gång och helt vitt skilda ting.
Till slut skrek jag rakt ut: ”Vem ska jag tala med!”
Tänk att valet mellan en ful gubbe och en smidig yogatjej kan vara så svårt. Nåja, gubben såg sig snart slagen och sa: ”Vi ses!” (trots att han flyttat till en annan stad) och försvann till sitt nya liv.
Yogatjejen drog mig intill sig och sa att i kväll började hon en ny nybörjarkurs. Jag hade velat gå den i höstas, men missade de sex första gångerna på gund av arbetsresor. Hur skulle det gå i dag?
Jo, det gick. Jag hittade inga träningsbyxor eftersom jag flyttar och hittar ingenting. Jag kom fyrtio minuter försent eftersom det tar tid att inte hitta någonting.
Men jag dök upp — i jeans och skjorta och genomförde mitt första yogapass. Det såg ut ungefär så här:
Läs mer om: dagbok
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
