Verkligheten som jag ser den
I mitt förra inlägg avslutar jag med frågan: Vad gör man en ledig söndag, alldeles solo?
Imse svarade: Städa och baka.
Hm, ett rätt att två. Inte så dåligt.
Frågan är nu — vad ska jag baka?
Ge mig ett tips!
Läs mer om: dagbok
Jag snubblade tillbaka till jobbet vid lunch och mötte en gammal utlevad ex-arbetskamrat som hade mycket att berätta: han hade skiljt sig och flyttat till en ny stad för han ville inte vara singel i Vadstena, och såfrugan hade flyttat till samma stad för barnens skull.
Och rätt som det var dyker det upp en yogatjej på andra sidan. Och trottoaren är smal och bilar susar förbi, och där står jag och vänder mig från sida till sida och talar med båda två på samma gång och helt vitt skilda ting.
Till slut skrek jag rakt ut: ”Vem ska jag tala med!”
Tänk att valet mellan en ful gubbe och en smidig yogatjej kan vara så svårt. Nåja, gubben såg sig snart slagen och sa: ”Vi ses!” (trots att han flyttat till en annan stad) och försvann till sitt nya liv.
Yogatjejen drog mig intill sig och sa att i kväll började hon en ny nybörjarkurs. Jag hade velat gå den i höstas, men missade de sex första gångerna på gund av arbetsresor. Hur skulle det gå i dag?
Jo, det gick. Jag hittade inga träningsbyxor eftersom jag flyttar och hittar ingenting. Jag kom fyrtio minuter försent eftersom det tar tid att inte hitta någonting.
Men jag dök upp — i jeans och skjorta och genomförde mitt första yogapass. Det såg ut ungefär så här:
Läs mer om: dagbok
Jag var hos min årliga kontroll hos doktorn i dag. Jag går hos Reuma i Linköping sedan några år tillbaka på grund av en reumatisk sjukdom som heter bechet.
Problemet är att jag inte är sjuk längre!
Ända sedan jag lagt om kosten så har mina symptom minskat och minskat tills de försvunnit helt. Jag mår bra och behöver inte ta några mediciner.
Stackars doktorn. Han försökte förtvivlat komma på något som var fel med mig. Men nej. Jag sa bara:
Inga problem!
Jag mår fint!
Nej, inga symptom alls.
Jag behöver inga mediciner, nej…
Det kändes nästan lite jobbigt. Här sitter jag och tar upp hans dyrbara tid och så har jag inte ens den goda smaken att vara sjuk!
Jag funderade på om jag skulle klämma till med några exotiska symptom som spöksmärtor i den amputerade oskulden eller flamingofärgade påståenden i trivselvikten eller kanske lösmynta fantasier i huggtänderna.
Men det skulle han säkert inte trott på.
Phui! Det är inte kul att flytta i 15 minusgrader. Det går inte att klä sig rätt. Antingen har man för mycket så man svettas som en gris eller så har man för lite så man fryser som en hund. Mest mesta delen av tiden gör man båda sakerna på en gång.
Och många nycklar blir det. Nycklar till gammal lägenhet. Nycklar till ny lägenhet, nycklar till förrådet, till bilen. Jag halade upp ena knippan efter den andra och langade över till JV innan jag hittade den rätta. Sedan glömde jag ta tillbaka de, så när jag var tillbaka i gamla lägenheten för att ta på mig varma kläder kom jag inte in! Jag fick frysa tillbaka genom halva stan till nya lägenheten för att hämta den. Som tur är är staden inte så stor så det tog bara tio minuter.
Sedan var det dags för behandling på jobbet. Min arbetskamrat/terapeut skulle ge mig min andra omgång av kraniosakral terapi. Tyvärr går mina andra arbetskamrater fortfarande på helgtid och slutar klockan fyra, så när vi var klara hade de låst andra våningen där vi hade våra kläder och nycklar!
Vi försökte ringa ALLA. Men INGEN svarade. Jag tror nästan de gjorde de med flit. Jag kan se dem hur de håller i sina mobiler och ser att vi ringde. ”Haha!” sa de… Till slut fick vi tag på en semestrande arbetskamrat som kom och låste upp för oss.
Alltså. Utlåst två gånger på en dag. Jag ser det som ett tecken. Jag skulle ha gjort som Dejsy och stannat kvar i sängen…
Läs mer om: dagbok, Lägenheten
Någonstans i drömmen kunde jag inte andas. Drömmen blev till verklighet och jag for upp ur sängen och försökte dra in luft i lungorna. Det gick inte. Det var stopp i halsen. Det var tätt! Jag drog och drog och gav ifrån mig ett väsande läte, men inget hände.
Av någon anledning rusade jag ut i köket. Vet inte varför. Antagligen för att jag behövde röra på mig, göra något. JV kom rusande efter, orolig. Vad är det? sa hon. Jag kunde inte svara. Försökte förtvivlat få luften att tränga genom strupen, men allt jag fick fram var samma hesa ljud.
Det var ganska läskigt. Till slut lyckades jag på ren kraft få det att lossna något. Lite luft sipprade in. Jag försökte andas lugnt och fick mer och mer luft att passera för varje andetag. Jag var svettig och nära paniken men lyckades hålla mig lugn och återfick andningen med visst besvär.
Jag vankade av och an i lägenheten. Andades ansträngande med ett visslande ljud, men jag fick luft i alla fall. Luft är en sak som man inte tänker på förrän man saknar den. Och man behöver inte vara utan den särskilt länge förrän det blir akut.
Kanske hade jag varit utan luft i 30 sekunder, kanske mer. Men varför? Jag hade haft problem med halsen ett par dagar, särskilt på natten. Vaknade av att jag var torr och sträv och var tvungen att dricka vatten…
Det var ett gammalt problem som hade smugit sig tillbaka. Förut, ända sedan min barndom, har jag varit täppt i näsan. Alltid. Det gör att jag alltid andas genom munnen när jag sover. Munnen blir torr och jag måste dricka vatten.
Sedan över ett år tillbaka har jag börjat med nässköljningar. Varje morgon och varje kväll sköljer jag näsan. Det är välsignat. Så himla underbart. Helt plötsligt kan jag andas genom näsa igen. Jag snarkar mindre (enligt somliga) och vaknar inte med torr hals och får bättre sömn.
För att inte tala om i julas när jag var förkyld. Nässköljning är det bästa förkylningstipset som finns.
Jag hade trott att de senaste dagarnas halsproblem var en kvardröjande effekt av min förkylning. Men nattens krampaktiga kamp efter luft hadeknappast något med förkylning att göra?
Då slog det mig. Luften är för torr. Det är därför jag inte kan andas. Problemen började samma dag som jag lånade hem två extra element i ett försök att få lägenheten varm.
Jag stängde av elementen. Tog på mig långkalsonger och en tröja och öppnade ett fönster mot den frostkalla och stjärnklara natten och andades frisk luft i djupa drag. Jag åt vindruvor för att få igångsalivproduktionen och andades mera luft…
Sakta släppte den sträva känslan i halsen. Det gick lättare att andas och lättare att svälja. Jag var fortfarande uppjagad och rädd att sova… men efter att ha stått i fönstret i några omgångar drog jag mig tillbaka till sängen och sov hyggligt resten av natten.
Nu är det ut med element och in med luftfuktare som gäller…
Jag gick förbi ett stort träd på vägen till jobbet. Där stod en kommungubbe och krattade löv. Han nickade. Jag nickade. Vi gör så för vi var på samma middag en gång för länge sedan.
- Jaså, du krattar löv i vind? sa jag
- Ja, man måste det.
- Du glömde några där uppe! sa jag och pekade upp mot trädets krona.
- Äh, dem väntar jag på tills de ramlar ner, sa han
Typiskt kommungubbe, tänkte jag. Står alltid och hänger på skaftet. Sedan gick jag in på kontoret, satte mig framför datorn och började blogga.
Läs mer om: dagbok
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
