Nu när vi ska få ett rum extra att husera i vill JV ha en soffa. Kan du tänka dig det, va? Så borgerligt, en soffa! Jag hittade med en gång en superfin soffa från 40- eller 50-talet för bara 400 kronor (rena rånet) men se den föll henne inte i smaken.

Då satte jag ner foten och sa bestämt att blir det ingen gammal soffa så får det bli en helt ny. Inget mittemellan. Ingen storblommig plyshsoffa från 80-talet eller något annat groteskt!

”Okej”, sa hon, ”då köper vi en ny soffa!”

Jag undrar vari min seger låg i det. Nåväl, i julas frågade jag henne vad hon ville ha i julklapp. ”En ny soffa!” sa hon. Hm… inte så dumt, då slapp jag bekymra mig om den saken…

Sedan har tiden gått och jag har nästan börjat vänja mig vid tanken på en soffa, även om de är dyra och ganska fåniga. Okej, kanske en soffa — men inget soffbord. Där drar jag gränsen.

I morgon ska vi ha vår andra bröllopsdag, och jag är ledig. JV frågade vad vi skulle göra i morgon.

”Flytta!” sa jag. Sedan insåg jag att hon menade något speciellt. Vad skulle vi göra för att fira vår andra bröllopsdag. Sånt är ju viktigt för dem där, kvinnorna…

Det här är farlig mark. Det gäller att ta till mannens list. ”Vad vill du göra?” sa jag…

”Jag vill åka och kolla på en soffa!” sa hon.

Och där slog det mig att jag har ett guldägg här. Hm… namnsdag, födelsedag, julafton, bröllopsdag — övervaka sin älskade med blommor — ja, allt sånt som kräver en insats av oss män blir helt plötsligt väldigt enkelt. Det enda hon önskar är en soffa.

”Visst, älskling, vi åker och kollar på soffa i morgon!”
Det är perfekt.
Det fungerar varje gång.
Ända tills vi köper den där förbaskade soffan.

---
Läs mer: