Jag satt och dumglodde på ett program som heter Americas biggest looser. Det handlar om ett par fetknoppar som tävlar o att gå ner i vikt (man kan tävla om allting) samtidigt som de paktar värre än ett par Robinsonveteraner på fyllan.

I gårdagens avsnitt hade de en grön vecka. Allt skulle vara miljövänligt och ekologiskt. Förr att hylla sina amerikanska gröna ideal så hade de en deltävling där man kunde vinna en överdimensionerad stadsjeep.

En av tjejerna började gråta av lycka över att få vinna denna bil. Det hade varit hennes livslånga dröm att få vara hemmafru då hon blev med barn. Hennes man sa nej vi har inte råd, men till slut gav han med sig. De hade råd, men då var de tvugna att sälja den ena bilen.

Kvinnan hulkade och torkade tårarna då hon berättade hur mycket hon hade uppoffrat de senaste åren för att uppnå sin stora dröm att vara hemmafru med barnen. Tänk om hon hade haft en egen bil. Då hade hon och barnen kunnat åka ställen på dagen medan hennes man jobbade. Hulk, snyft!

Nu skulle hon minsann göra allt hon kunde för att vinna den där bilen. Man såg eld i hennes ögon. Stackars den deltagare som vågade vinna bilen i hennes ställe, den skulle bli utfryst för sin omänsklighet. Som tur för alla närvarande vann hon sin älskade bil. Tårarna rann igen. ”Äntligen har jag vunnit min frihet, eller alla dessa åt av uppoffringar!”

Och jag – ja, jag grät jag med. Jag blev så rörd över hennes historia, av hennes livsöde. Stackars människa. Ja, nog förtjänar hon en egen bil alltid. Det var på tiden…

---
Läs mer: