Nu har jag varit sjukskriven i fyra dagar. Det är första (och enda) gången som jag varit sjukskriven sedan jag började här för två år sedan. Men i morgon är jag tillbaka i sadeln och provar mina vingar igen.
Jag kallar min sjukskrivningsorsak en Nära väggen-upplevelse. Jag har fått många kloka och förstående kommentarer på mitt inlägg om detta (skala ner, skala av). Och jag har fått bekräftat vad jag redan visste. Nämligen att det är många på jobbet som lider av samma sak.
Det är väl framgångens pris, antar jag. Vi växer så det knakar i fogarna. Bokstavligt talat. Det är trångt på jobbet nu. Vi sitter i knät på varandra, och det har varit stört omöjligt att hitta en tillräckligt stor lokal inom närområdet.
Nu verkar det som om vi ska flytta in i en helt ny byggnad nästa sommar, en byggnad som inte finns än, vår byggnad. Finns det inga byggnader som passar så får man bygga dem. 
Där ska jag och Broder Grimm och en till få ett eget rum. Skönt. Det talas mycket om teknikstress, men jag vet något som är värre: kommunikationsstressen…
Det är stressen av att få 50 e-brev varje dag (även när man är sjukskriven eller ledig eller har semester) plus att telefonen ringer hela tiden. Och även om de flesta som ringer är säljare med skottpengar så måste man svara för vart tionde samtal kanske är viktigt!
Men Luther inom mig säger att jag inte ska klaga, så då gör jag inte det heller. Jag har varit med om motsatsen. Då telefonen aldrig ringer och antalet medarbetare minskar och man tvingas gå ner på deltid. Den stressen är värre. Nej, hellre växtvärk en skrumpvärk.
Man måste alltid vara lite sunt försiktig när man bloggar om sin arbetsplats. Men för att illustrera hur det är: På dessa fyra dagar som jag har varit sjukskriven har det anställts tre nya medarbetare. Det finns alltså tre nya ansikten som väntar på mig i morgon (jag utgår från att de går i spänd förväntan över att träffa den store H C Barregren).
Mina industrispioner säger mig att de tre är unga, vackra och energiska. Hm… Jag vet inte om det är bra eller dåligt att släppa ned tre unga, vackra och energiska människor bland oss utlevade veteraner som stryker omkring längs väggarna som skuggor av våra forna jag…
För tre veckor sedan ringde det på dörren. Jag öppnade (för det är ju så man brukar göra) och där stod en sån där ung, energisk person och gjorde min av att vilja komma in. Och där stod jag, bred och fet och grann och gjorde min av att vilja stå i vägen.
”Jag ska börja här i dag!” säger människan då. Och eftersom det var lösenordet för veckan blev jag tvungen att släppa in henne. Och nu sitter hon där. Så är det att jobba hos oss…
Nåväl, så länge ingen av de energiska försöker ta min plats så må det väl vara hänt, Men om de gör det ska de få känna att än finns det liv i sittfläsket…
---
Läs mer: Jobbet
Å denna veckas lösenord är?
M.inblottadestrupeskämsföratthavaltettsådåligttillfälle
Nära väggen-upplevelse trodde jag mera var människor med torgskräck som upplevde. Men utbränd har jag talas om. I mitt fall är jag mera innebränd och söker mig till Nya Zeeland där ozonskiktet är tunt och solen varm. Antar att det borde innebära att även jag får uppleva vad det innebär att bli bränd utanpå?
Norrlänningen
Marie: Vet inte än. Ska bli spännande och se ifall de släpper in mig i morgon
Norrlänningen: Helt rätt och ovettigt
Nära vägen upplevelse? Det var väl det Edvard Persson sjöng om. ”Jag har bott vid en landsväg…”
På den tiden fanns närmsta telefon i handelsboden och trafikljuden kom från häståk, cyklar och en och annan mjölkbil eller landsvägsbuss.
Över slätten låg en pikant doft av gödsel, det susade i säv och säd ackompanjerat av lärkans drill och kornas muuu. Man lade sig så där vid niobläcket utan att först kolla nyheterna och den pågående dokusåpan. Man steg upp vid 5 utan att fundera över mejlen eller vaccinationsköer.
Det hade sin fördelar men var ingen idyll för den skull. Men tempot, tempot… Resten delar vi emellertid med de som levde då. Ångest, oro, ohälsa och krasslig ekonomi fanns då med fastän med andra förtecken. Så vad har vi vunnit och vad tror vi oss vinna med vår teknik och vårt tempo? I tron om att vi ska hinna med så mycket mer i livet närmar vi oss numer döden i allt större hastighet.
Stress är som sagt så relativt. Det behöver inte vara för att du har mycket att göra utan för att du inte har kontroll och inte kan påverka. DET är stress.Men å andra sidan, får du mindre att göra så kommer du att ha mer kontroll och mer chans att påverka…
Grim: Ja, det är lätt att idyllisera förrtiden för man glömmer så lätt det dåliga.
Ingmarie: Just så är det.