Jag har en assistent till.
Ja, det är faktiskt sant. Varje fredag sitter MK här och hjälper mig med allt som har med mig att göra. Problemet är att jag inte varit här så många fredagar, och jag vet inte vad hon sysslat med under tiden, men helt plötsligt säger alla kollegorna saker som:
- Tror du MK kan fixa det här?
- Det där behöver inte du göra, lämna det till MK.
- Det ser bra ut, men vi väntar till på fredag och frågar MK vad hon tycker.
Det är ett jäkla MK:ande helt enkelt. Jag försöker försvara och förklara och säger:
- MK är faktiskt bara här en dag i veckan, hon hinner faktiskt inte göra allt. Jag är faktiskt här fem dagar i veckan, jag måste faktiskt också göra nåt.
- Ja, jo, visst – men det här låter vi MK ta hand om…
Suck.
Och så i dag var jag då äntligen på plats när den beryktade MK var här. Jag gav henne en utskrift av mitt senaste mästerverk och förväntade mig jubel och klang…
Det dröjde dock lite. Innan hon föll på knä och tillbad min design så pekade hon ut några korrekturfel och bad mig ”ljusa bilden där” och ”flytta loggan dit” och ditt och datt och kling och klang.
Pedagogisk som jag är ryckte jag åt mig det befläckade mästerverket och slängde det på golvet. Nej, jag la det på golvet, med vördnad. Sedan la jag mig på knä framför det och tillbad det med utsträckta armar.
- Ajm nåt wördi!! sa jag. Ajm nåt wördi!
Jag tittade på MK som såg måttligt imponerad ut.
- Så här ska du göra när du ser min design! sa jag och upprepade proceduren en gång till, bara för att vara säker.
- Ajm nåt wördi!! sa jag. Ajm nåt wördi!
Just då dök en av cheferna upp ur kullinsen. Han såg inte pappret som låg framför mig. Han såg bara hur jag låg på knä framför MK och skrek Ajm nåt wördi!!!
Chefen såg riktigt road ut, som om han tänkte: ”Äntligen har han förstått sin plats i rangordningen!”
Jag rafsade ihop det tillskrynklade pappret, mina förspillda ambitioner och det som återstod av min tuktade manlighet och skyndade mig tillbaka till min stol innan MK eller nån annan assistent snodde den också.
---
Läs mer: assistenten, Jobbet







Kärleksfulla kommentarer (0)