Vi satt på jobbet och pratade om barndomens lekar, om allt det där roliga som barn av i dag är för upptagna eller för vuxna att ägna sig åt.

En sak vi diskuterade var smatterbanden man satte på cyklarna med wellpapp och en klädnypa. Du vet, så de skulle låta som mopeder. En jobbarkompis sa att man skulle koppla dem till ett snöre så man kunde dra åt dem. Då lät det som om man gasar.

– Å! sa jag. Det gjorde inte jag när jag var liten. Oj, nu måste jag genast laga punkan på min cykel och sätta på ett smatterband.

Sedan kom jag på en annan briljant idé:

– Å! Tänk om vi skulle gå ut och spela kula och hoppa hopprep och spela brännboll, vi gamla gubbar och kärringar. Vad kul det skulle se ut.

Sedan utvecklade jag min plan något:

– Å! Tänk om vi faktiskt skulle göra det? Vi går ner til hamnparken i sommar när alla turister är där. Oj, vad vi skulle bli fotograferade.

– Vi skulle hamna i tidningen! sa Broder Grimm.

– TV! sa jag. Landet runt skulle komma och göra reportage. Vi borde bilda en förening som heter Barndomens lekar! Ja, vi gör det! Det gör vi!

Så långt kommen menar jag det på fullt allvar. Jag VILL starta en förening som heter Barndomens lekar, där vi alla ska leka med kula och hopprep och hage och kull och brännboll och rockringar – gamla gubbar och kärringar, på fullt allvar.

Fast jag lär väl bli ensam i den föreningen. Jag får nöja mig med smatterbanden på cykeln.

Cyklande dinosarie

---
Läs mer: