Trogna läsare av bloggen vet att jag är lite trött nu. Jag tröttskrev mig förra torsdagen i ett försök att återta en skepnad av mänsklig kontur, och denna vecka har jag haft rätt bra flyt genom tillvaron i största allmänhet.

Det vill säga: jag har inga problem med att sitta still och producera fantastiska saker, men jag märker att min tolerans mot yttre störningar är lägre än vanligt.

Jag märker också att den globala finanskrisen inte bara är en bluff på alla desperata annonssäljare som flockas runt mig som flugor kring en klick utspilld ekologisk honung.

Fram till 14 januari i år var det Broder Grimm som var den utspillda honungsfläcken i företaget. Nu går han sjungande till jobbet varje dag i vetskap om att han ska koppla över alla hungrande säljare till mig!

I går ringde det en sån där inburad galning till honom och vill sälja saker varpå han skrattade fryntligt och kopplade över samtalet till den madrasserade cellen där jag sitter i karantän.

– Ni måste trivas bra på er arbetsplats! sa den snart skjutne budbäraren i andra änden.

– Ja, visst? sa jag och försökte tvätta bort min värsta jag-hatar-alla-säljare-röst.

– Ja, jag pratade med Broder Grimm och han lät så lugn och glad. På andra ställen låter folk så stressade när jobbiga säljare ringer…

Så ironiskt.

Okej, det var i går. Jag överlevde pärsen med endast smärre livshotande bucklor på min själ.

I dag ringde telefonen igen. Direkt på morgonen. Innan jag hunnit sätta på mig skyddsvästen. Ljudet av en trevlig kvinnlig säljare slog in i mitt lösa kött. Jag som trodde mig ha avfärdat henne för gott genom att säga ”ring nästa år” ett par dagar tidigare. Nu var hon här igen och red mig som maran med djävulska besvärjelser inlindade i oskyldiga fraser som:

– Vad ska du göra i helgen då?

Efter att ha övertygat henne om att jag inte hade några planer alls (ha, hon skulle bara veta) kom hon fram till pudelns kärna. Hon ville prata igenom den fina pdf som hon hade skickat (ja, jag har säkert fått den, nej jag har inte orkat läsa den ännu).

Jag besvarade åter hennes attack med min idiotosäkra taktik: ”Ring nästa år!”

– Men det här gäller nästa år, jag behöver ett svar nu! sa hon och fångade mig i ett hörn.

– Då är svaret nej, sa jag med en viss inre belåtenhet (ha, där fick hon).

Vet du vad hon säger då, den där människan som säkert är jättetrevlig och älskad av flera personer som känner henne privat. Vet du vad hon säger? Hon säger:

– Varför då?

Varför då? Det är väl ändå min ensak. Varför ska jag behöva motivera mitt vetobeslut för en helt okänd människa som ringer från ingenstans och betyder ingenting (för mig)?

Du vet hur det är. Hur gammal man än blir så växer barnet inom en i stressade situationer. Blir man riktigt rädd så skriker man ”mamma!” oavsett hur gammal och manlig man har blivit. Nu skrek jag inte mamma, men någonstans i min manliga reptilhjärna fanns ett svar – barndomens räddning ur alla knepiga situationer steg upp till ytan.

Jag skrek:

– Därför!

Och slängde på luren.

Och det var nu som jag skrek rakt ut. Alla mina arbetskamrater hoppade och kastade ängsliga blickar på kedjorna som höll mig fjättrad. Kommer de att hålla? tänkte de unisont.

– JAG PALLAR INTE MED FLER SÄLJARE! skrek jag med den luttrade marknadsförarens hesa stämma.

Jag kände för att leta upp ett mindre nogräknat hörn för att krypa ihop som en man och gråta ut min bitterhet mot alla supertrevliga säljare som ringer och våldtar mitt kreativa sinne och förstör mitt produktionsflyt.

Så då gjorde jag det.

Sedan blev jag tvungen att använda min blogg för att vända ut och in på min skingrade själ i ett fåfängt försök att tvätta bort deras hurtiga glättighet.

Okej, nu är jag lugn. Nu är det dags för lunch. Det är bara en halv dag som gått till spillo.

Ska bara svara, det ringer visst…

—
Andra bloggar om ,

---
Läs mer: ,