Stor protest utanför riksdagen i Stockholm! Hela pressen var inte där!
Maja vägrar att gå om hon måste ha skor på sig…
Håhåjaja…
Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om min roliga men ack så tröttande resa till reservatet med hela busiga familjen, men nu är det tio på kvällen och nej, jag orkar inte skriva nåt den här gången heller. I morgon ska jag resa dit igen, sista gången innan semester och sommar och sol och bad. Halv åtta ska jag åka och hem halv ett på natten räknar jag med att komma hem.
Tur att hon inte är pollenallergiker med tanke på att stranden ser ut som sparrissoppa. Strax efter jag tog bilden kom tre barn som kastade sig ut i vattnet och badade på riktigt. Trots att det är kalla Vättern. Trots att det bara är maj.
Det var planerat. Förra året började jag fuska med barfotalöpning. Det vill säga jag sprang inte barfota, för då hade jag sagt att jag sprang barfota. Med barfotalöpning menar jag att jag sprang med odämpade skor med en böj- och vridbar sula som gör att man kan springa med naturliga rörelser som om man var barfota, men ändå med lite skydd mot stenar och glas och annat.
Förra året var första året jag sprang efter att ha varit borta från löpning i ett halv liv. Det kändes bra, som att hitta tillbaka till mig, det rätta jag, det bästa jaget. Jag sprang med barfotaskor i naturen, och med stötdämpande skor på asfalt och grus.
I år var det min plan att först överleva mitt livs första halvmara och sedan slänga löparskorna åt fanders en gång för alla och börja om från början, börja om från nytt med enbart barfotalöpning.
Därför springer jag femminuterspass hemma i lägenheten. För det är där jag börjar. Från att ha sprungit 2 mil på 2 timmar, 22 minuter och 58 sekunder springer jag nu 5 minuter!
När man bestämmer sig för att börja springa naturligt så måste man ta det lugnt för alla år i skor har gjort att fötter och ben inte är så tränade som de borde vara. Detta gäller inte minst vaderna som tar stryk. När man springer barfota, så landar man inte med hälen först utan med trampdynorna. Det gör att man landar mjukt med hela foten och benet som en naturlig stötdämpning istället för att låta 2 cm gummi ta hela smällen för benet.
Hällöpningen uppfanns av Bill Bowerman i början av 60-talet då han experimenterade hemma i källaren med gummi och våffeljärn för att ta fram en ny sula som gjorde att man kunde ta längre steg och landa på hälen. Han grundade ett skoföretag, förlade tillverkningen i Asien, och började frälsa världen med sin nya löpteknik som bara var möjlig om man köpte HANS nykonstruerade skor med tjock sula under hälen som gjorde det möjligt – och tvingade – löparen att landa på hälen. I över tio år var han ensam om att sälja såna skor innan de slog igenom på allvar och en mängd konkurrenter började kopiera Nike.
Sedan dess har skadorna inom löpningen bara blivit värre och värre tills trendbrottet kom 2002 då företag (med Nike i spetsen) även började tillverka barfotaskor som åter gjorde det möjligt för folk att springa naturligt utan att för den sakens skull springa helt barfota.
Jag håller just på att läsa en fascinerande och mycket spännande bok av Christopher McDougall som heter Born to run. Det är en spännande och rolig bok som man kan älska även om man inte gillar att springa. Den beskriver bland annat sökandet efter den mytomspunna mexikanska indianstammen tarahumara (som kan springa otroliga sträckor på över 30 mil utan att vila, barfota eller med enkla hemgjorda sandaler) och om hemligheten bakom deras styrka och om det är möjligt för oss alla att springa såna sträckor. (Obs! Ett maratonlopp är 4 mil och 2 kilometer.)
Boken handlar också om sökandet efter den mytomspunna Caballo Blanco (vita hästen) som flyttat från USA till Mexiko och levt med tarahumara i tio år och lärt sig deras teknik. Numera är Caballo Blanco världsberömd, liksom alla andra som är med i Christopher McDougalls bok och han går att hitta på Youtube, där han bland annat berättar om en del av de äventyr som även finns med i boken.
Här är nedan är ett föredrag av Christopher McDougall där han bland annat pratar om boken och om uthållighetsjakt. Det är nämligen så att vi människor har funnit som ras i 2 miljoner år. Under dessa två miljoner år jagade vi djur utan att ha tillgång till vapen. Spjutet uppfanns för 200 000 år sedan. Pilbågen uppfanns för 20 000 år sedan. Hur bar man sig åt för att jaga då?
Jo, man springer efter ett djur tills det dör av överhettning (inget djur i världen kan kyla sig lika effektivt som människan som har svettkörtlar och kan andas flera andetag på varje steg). Det tar 2–5 timmar att springa en antilop till döds. Det är lika lång tid som det tar att springa ett maratonlopp. Uthållighetsjakt praktiseras än i dag på vissa ställen, och studier av folk som fortfarande behärskar denna uråldriga jaktteknik visar ett den är mycket mer effektiv än att jaga med spjut eller pilbåge, framför allt i stora slättlandskap som i Afrika.
I föredraget ovan pratar han om Barefoot Ted McDonald som är en av de underbara knäppskallarna som boken Born to run svämmar över av. Här berättar han själv som sin resa från skadad hällöpare till ultralöpare.
Och om du är sugen på att lära dig tekniken. Här är en bra instruktionsvideo från författaren.
Men Sverige då, har vi några barfota löpande galningar likt dem i den fantastiska boken? Ja, vi har de de galna till Coltingbröderna. Nästa fredag (1 juni 2012) ska de ha ett löpevent på fyra timmar som ska ”förändra till löparsteg för alltid” i STHLM. Jag ska vara där med tre jobbarkompisar. Kanske jag träffar dig där?
Jag träffade Shirin för första gången för en vecka sedan, och nästa torsdag ska jag träffa henne igen. Låter spännande det där med att bli tio år yngre… Fast å andra sidan mår jag ju tio gånger bättre i dag än för tio år sedan, så jag vet inte om jag vill bli tio år yngre… hm…
I Vadstena finns inga backar, så jag åkte ned till slalombacken på Omberg för att springa backe. Chockterapi kan man kalla det. Det tycker i alla fall min kropp. Jag hade inte hunnit springa mer än 50 meter innan den började protestera. Jag fick omväxlande springa, omväxlande gå den halva kilometer som backen är. Och så ner igen och upp igen.
Löjligt egentligen att man inte ska kunna springa upp för en brant backe utan att kroppen skriker ut sitt veto. Men så var det. Jobbigt! Utsikten var fin från toppen, men svårt att njuta av den när benen brinner…
Dagens träning innebar också säsongsstart för barfotalöpningen med barfotaskor.
Det senaste året har jag börjat känna mig allt mer gubbsjuk. Varför? Därför att min pinsamma hjärna tenderar att minnas vackra kvinnor bättre än mindre vackra.
Det sägs rent generellt att kvinnor över 50 känner sig osynliga. I alla fall bland män. Helt plötsligt är det som om män inte ser dem. Och jag börjar inse att det stämmer. Min hjärna är både åldersrasist och skönhetsrasist.
Det har hänt flera gånger att kvinnor sagt, ”men känner du inte igen mig, vi träffades ju på si och så…” Jag försöker förstås hålla god min men jag lurar nog ingen. I vissa fall har det hänt både två och tre gånger med samma person. De kan ibland – med rätta – bli smått irriterade på mig för att jag inte känner igen dem och sedan sluta hälsa!
Men det är ju inte mitt fel! De har sig själva att skylla! De är ju inte vackra nog!
Jag har sakta kommit till insikt om att jag minns snygga kvinnor bättre än dem som inte är lika snygga. Jag försöker resonera med min neanderthalhjärna och förklara att jag är en modern och upplyst och jämställd man som inte bryr sig om så ytliga ting som skönhet, men då tjurar den ihop sig och sätter sig i en grotta och vägrar att komma ut. Och skulle jag sätta hårt mot hårt hävdar neanderthalhjärna att den minsann har vetorätt för den har varit med längre än mig.
Och nu har samma sak drabbat mig!
Man kan inte vara gubbsjuk utan att vara gubbe. Och jag har under en kort tid, på en och en halv månad upplevt tre händelser som fått mig att känna mig gammal.
Jag var på en mingel- och kändisfest uppe i Reservatet förra veckan. Hur gick det till undrar du? Jo, jag anordnade den själv. Där dök det helt plötsligt upp en 25-årig tjej som jag kände igen. Vi hade nämligen varit på ett annat mingelveganevent för två månader sedan. Vi hade inte pratat med varandra då, men jag hade lagt märke till henne och kom igår henne ändå. Varför? För jag tyckte hon var söt och hade nått speciellt över sig. Bara det.
Och nu var hon där igen. Sandra heter hon.
Full och glad som jag var på isvatten och trevlig stämning klampade jag fram och sa nått i stil med att jag känner igen dig, känner du igen mig.
Nej.
Har du nångång sett en bil köra in i en bergvägg. Nej? Inte jag heller, men det var i alla fall vad som hände med samtalet.
Ehh… jo, du vet, vi var på samma ställe där och där… för nån månad sedan… då det var… jag var där, och du var också där…
Nej, vet du vad. Jag är så dålig på att känna igen folk, ljög hon och minglade vidare.
Det som fick mig att känna mig gammal var insikten att hon hade rätt. Varför skulle en ung söt vegan minnas en köttätande gammal gubbe som mig. För min skönhets skull? Nej, jag kan inte komma på åt skäl, och nu vet jag hur det känns att bli gammal och osynlig…
Jag har tre exempel på saker som fått mig att känna mig gammal denna vår. Det andra inträffade bara nån timme efter dramat som jag just beskrev.
På festen fanns även Josefine. Alla som träffar Josefine blir förälskade i henne. Man som kvinna, gammal som ung. Det går inte att undvika och är inget att skämmas för. Så är det bara.
Vi som någon gång träffat Josefine brukar samlas i små stödgrupper på internet eller träffas spontant på gator och torg och dela med oss av vår erfarenhet och falla samman i gemensam hyllning av vår idol.
Nåväl. När kvällen närmade sig slutet och bara de allra ihärdigaste dröjde sig kvar fastnade jag och Josefine vid isvattnet och började prata mat och reklam, som vi brukar eftersom vi båda jobbar med detta.
Josefine har en egenskap och det är att hon brukar gå ganska nära den hon pratar med. I alla fall när hon kommit igång och blivit engagerad i nåt ämne som ligger henne nära om hjärtat. I alla fall gör hon det när hon pratar med mig.
Och rätt som vi står där och pratar så tappar jag tråden. Jag blir disträ. Min tankar seglar iväg mot hotellrummet och min stora säng, ty där låg mina läsglasögon!
Fatta vilket öde att bli gammal…
Här står man på en trevlig fest och pratar med en snygg tjej och så kan jag inte se henne! Hon blir ett sudd som tröttar ut mina ögon och ger mig huvudvärk för jag har inga läsglasögon med mig. Suck.
Mitt sista exempel på saker som fått mig att känna mig gammal faller lite ur ramen för mitt fest- och gubbsjuke-tema. Det var också den händelsen som ligger först i kronologisk ordning.
Jag träffade en ung och mycket energisk tjej som skriver böcker och håller föredrag om sociala medier. Under en timme bombarderade mig med idéer om allt vi (det vill säga Holistic) borde skaffa och göra. Det räcker tydligen inte med att vi har youtube, Flickr, Facebook och blogg. Vi måste ha Twitter och Pinterest också. Och så måste allt uppdateras. Varje dag!
Och det ena med det andra.
Där och då insåg jag att jag faktiskt var en medelålders marknadschef som satt på andra sidan skrivbordet och bromsade och skrek ”stopp” och ”vi hinner inte” och ”orkar inte” och ”kan inte”.
Nåja, jag skrek kanske inte, mera tänkte samtidigt som jag log överseende och klappade den lilla gumman på huvudet. Men där och då slog det mig att jag brukade vara den där unga energiska människan som hade en massa idéer som jag försökte banka in i skalen på en massa tröga gubbar, som satt dör feta och överbetalda på andra sidan skrivbordet och log överseende.
Nu är jag den där klossen som sitter på andra sidan bordet och längtar efter semester medan de unga rasar omkring där utanför med sina idéer och sitt engagemang som klöser och river och letar efter fäste på de cementerade strukturer som sluter sig kring de pengar som får världen att gå runt.
Denna blogg om sensitivitets-träningens hårda baksida, verklighetens abstrakta skönhet, förbrödringen inom feminismen och illusionen om allt är skapad av sin största beundrare, den misslyckade självkritikern H C Barregren i Vadstena, en drömmare, en djurvän, en författare utan plan som bloggar för en bättre värld, vars bästa egenskap är att han kan nås på akajos(a)gmail.com.
